Annons
X
Annons
X

Dick Harrison: Beevor ser individen i det globala kriget

(uppdaterad)

MILITÄRHISTORIA. Den före detta officeren Antony Beevor lyser starkt på krigsböckernas himmel. Nu finns hans magnum opus ”Andra världskriget” på svenska. Det massiva verket har ett välgörande globalt perspektiv, men dras också med anmärkningsvärda fel och inkonsekvenser.

Och så var det dags igen. Ännu en diger lunta om andra världskriget har landat på bokhandelsdiskarna. Det förefaller finnas en obegränsad marknad för litteratur och filmer med detta tema. Skälet är uppenbart. Det var ett ovanligt svartvitt krig, med lätt identifierbara onda och goda sidor, med en fiende som sanktionerade och genomförde ett av de mest bestialiska brotten i mänsklighetens historia. I brist på senare, lika lätt hanterbara, kraftmätningar på slagfältet kan man alltid tillåta sig att vinna andra världskriget en gång till. Det faktum att kriget har en välfungerande dramaturgi med Tredje rikets uppgång och fall, hjältemodigt brittiskt och amerikanskt försvar och knivskarpa krigsherreprofiler som etsat sig fast på näthinnan gör inte saken sämre. Även i övrigt historiskt okunniga torde känna igen Churchill och Hitler på bild.

Den klarast lysande stjärnan på andra världskrigsböckernas himmel är den brittiske författaren
Antony Beevor. Han är inte fackhistoriker utan en före detta officer som övergått till att skriva bästsäljande verk om bland annat slaget vid Stalingrad, slutstriden om Berlin och D-dagen. Nu har Beevors magnum opus,
Andra världskriget (övers. Kjell Waltman, Historiska Media, 955 s), publicerats även i Sverige, och intresset är stort. Men kan Antony Beevor verkligen lägga nya pusselbitar till en historia som otaliga skribenter, honom själv inräknad, redan har publicerat hyllmetrar om?

Huvuddelen av boktexten är av förutsägbart militärhistoriskt snitt, eftersom det de facto är en bok om ett krig. Det är idel stridsvagnar och bombplan, manövrar och krigslister. Här finns färgstarka generaler med bisarra egenheter och gigantiska egon, flankerade av ännu mer självmedvetna politiker som gärna saboterar de förras planer genom att lägga sig i sådant som de inte begriper och utfärda galna order. Den som är allergisk mot böcker med dylikt innehåll, sida upp och sida ned, gör klokt i att låta Antony Beevors tegelsten ligga kvar i bokhandeln.

Annons
X

Det bör dock påpekas att den stundom lite väl torra redogörelsen för krigets många faser lättas upp av stämningsbilder och djupdykningar med fängslande detaljer. Se bara på skildringen av de ”galna polacker” som deltog i försvaret av Storbritannien mot Görings Luftwaffe 1940. Enligt Beevor var de polska piloterna utpräglade individualister som föraktade de brittiska auktoriteterna, var rasande på sina egna chefer, sporrades av en brinnande hämndlystnad gentemot tyskarna och förskräcktes över den engelska maten. Få av dem kom någonsin över ”chocken efter de fiskpastejsmörgåsar som de bjudits på vid ankomsten”, liksom det urkokta fårköttet och vaniljpuddingen (som även de franska soldaterna i Storbritannien förfasade sig över). När de tvingades hoppa fallskärm över brittiskt territorium möttes de av ilskna bondeuppbåd, beväpnade med högafflar, som tog dem för tyskar (i så fall gällde det att skrika ”dra åt helvete” på engelska, så blev pöbeln genast lite muntrare, noterade Czeslaw Tarkowski), såvida de inte hade turen att landa på tomterna till överklassetablissemang. En polack som trillade ned i en tennisklubb fick omgående låna racket och vita flanellkläder, varefter han utklassade de brittiska motspelarna innan ett RAF-fordon dök upp för att föra hem honom till flygbasen.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Sådana utvikningar behövs i en krigshistoria som annars löper en överhängande risk att bli en monoton redogörelse för fronter och operationer. Till andra längre exposéer kan nämnas temakapitlen om Förintelsen och partisangruppernas verksamhet. Det mest positiva med Beevors bok är likväl det globala perspektivet. Asien har lika hög prioritet som Europa. Chiang Kai-shek är lika intressant som Winston Churchill. Kapitel om de europeiska fronterna varvas med inträngande analyser av situationen i Kina, Burma och Filippinerna. Men perspektivet är vidare än så: Beevor granskar även globala samband och noterar ideligen hur världskrigets olika scener påverkade varandra. Det första och bästa exemplet är slaget vid Chalchin-Gol i augusti 1939, den avslutande sammandrabbningen i ett av omvärlden ofta bortglömt gränskrig mellan Japan och Sovjetunionen. De sovjetiska trupperna, under Zjukov, vann en överväldigande seger över japanerna, som drog sig tillbaka, avslutade kriget och bar med sig en hälsosam respekt för Röda armén under de år som följde. Alla japanska planer på fortsatta framstötar i rysk riktning skrinlades till förmån för expansion i söder och väster. Detta medverkade kraftigt till att Japan vägrade bistå Hitler i kriget mot Stalin (vilket i sin tur medverkade till att rädda den sovjetiska fronten vintern 1941, då Moskva hotades, eftersom Stalin kunde flytta färska divisioner från Fjärran Östern till Europa) och istället trädde in på den väg som ledde till Pearl Harbor.

    Ett annat exempel är USA:s och den amerikanska industrins stora betydelse för Sovjetunionen, ett faktum som sällan poängteras i allmänna översikter av andra världskrigets förlopp och som ryska historiker ännu har svårt att erkänna. Beevor lyfter fram Roosevelts frikostiga leveranser av livsmedel, stål, luftvärnspjäser och flygplan, vilket räddade de ryska massorna från svältdöden vintern 1942–1943, och han påpekar att Röda arméns dramatiska framryckningar 1943 och 1944 endast kunde genomföras tack vare närmare en miljon amerikanska jeepar och lastbilar. Den fredliga hemmafronten i USA var med andra ord direkt länkad till de utdragna bataljerna i de vitryska och ukrainska lervällingarna. Andra världskriget förtjänar verkligen benämningen världskrig.

    Antony Beevor är inte en neutral berättare. Han tar upprepade gånger personlig ställning, gärna i individfrågor. Åsikterna skymtar tydligast fram i de personkaraktäristiker som kryddar skildringen av generalerna. Medan George Patton framstår i mycket god dager skildras dennes kollega Omar Bradley som ”hänsynslös och äregirig”. Beevor gör en poäng av att de båda allierade fältherrarna i Italien 1943, Mark Clark och Bernard Montgomery, var så besatta av sin image att det försämrade de inbördes relationerna och försvårade för krigföringen: ”Clark /…/ insisterade på att låta sig fotograferas i profil från sin mest smickrande sida, så att hans verkligt kejserliga näsa framträdde. Somliga av hans officerare döpte honom till Marcus Aurelius Clarkus. Monty hade för sin del börjat dela ut signerade fotografier av sig själv, som om han vore en filmstjärna.”

    Den bild som framkommer av den senare generalens agerande, från El Alamein via Salerno till Arnhem, är allt annat än ljus, och man får ofta intrycket att de allierade skulle ha vunnit kriget betydligt snabbare, och med färre förluster i manskap, om Montgomery hade bytts ut mot en annan general. Redogörelsen för slaget vid El Alamein 1942, Montgomerys mest berömda seger, är typisk: han skildras som en fördomsfull krigsherre som misslyckas med att lura fienden, som mot bättre vetande sänder egna pansartrupper in i självmordsanfall (”ett nytt Balaklava”) och som, när något går fel, lägger skulden på oskyldiga underlydande. Som läsare drar man slutsatsen att den lika ryktbare motståndaren, Erwin Rommel, sannolikt skulle ha vunnit ökenslaget om han blott haft mer bränsle. (Rommel får inte heller överbetyg av Beevor, som är föga imponerad av hans krigföring i Nordafrika, men tysken kommer mycket lindrigare undan än Montgomery.)

    Betoningen på enskilda aktörer och deras initiativ påverkar såväl Beevors skildring av konkreta stridssituationer som analysen av övergripande taktik. Så är inte minst fallet med ”blixtkriget”, tyska Wehrmachts våghalsiga men kusligt effektiva sätt att slå knockout på en fientlig försvarsmakt: först koncentrerat anfall med pansartrupper, sedan en uppföljning med mekaniserat infanteri som tar sig djupt in i fiendeland, erövrar broar och orsakar fortlöpande kaos. Hos Beevor är denna taktik inget som hamras fast på skrivbordet eller utvecklas i militärövningar. Tvärtom, hela tillvägagångssättet förefaller vara resultatet av framsynta befälhavares improvisationer på själva slagfältet, när deras erfarenhet och väderkorn sade dem att de hade ett gyllene tillfälle att skapa historia (”Guderian kände på sig att det rådde kaos bland fransmännen”).

    Naturligtvis kan inte Beevor få med allt, och det är inte svårt att peka på konfliktscenarier som han går förbi eller ringaktar. De mest uppenbara fallen är spanska inbördeskriget och den italienska invasionen av Etiopien, som är besynnerligt frånvarande i boken, särskilt med tanke på att Beevor ägnar åtskilligt utrymme åt den kinesisk-japanska konflikten på 1930-talet. Sett ur pyreneisk synvinkel var spanska inbördeskriget betydligt mer än ett världskrigspreludium i vilket de totalitära staterna fick testa flygplan och trupper på en för dem själva perifer arena. Det kan också betraktas som en europeisk storkollision mellan höger- och vänstermakter eller som en fascistisk och nazistisk provokation av minst lika stor dignitet som Hitlers kupper mot Tjeckoslovakien. Även Abessinienkrisen borde ha framhävts mer: utan en förståelse av Mussolinis framgångsrika aggression i Afrika blir det omöjligt att förstå hans ockupation av Albanien och olycksaliga krigsintresse visavi Frankrike, Grekland och Storbritannien, som fick mycket stor betydelse för andra världskrigets förlopp.

    Ett annat problem är att långt ifrån allt i Beevors bok ligger i linje med forskningsfronten. Till bokens svagare partier hör skildringen av finska vinterkriget, som är påfallande traditionell och rymmer felaktigheter. Det inledningsvis framgångsrika finska motståndet förklaras av Beevor med hänvisning till kylan och snön, som gynnade finnarna och lade krokben för ryssarna. I själva verket var det tvärtom. Ryssarna förväntade sig, och hoppades, att det skulle vara mycket kallt, så att de kunde använda frusna vattendrag för transporter av trupper och proviant. De var väl förberedda för ett vinterkrig i ordets bistraste bemärkelse. December och början av januari 1939–1940 var emellertid en för årstiden ovanligt mild period, vilket fick de ryska planerna att kapsejsa. Finnarna, som var lättare utrustade och mer flexibla i sin krigföring, fick ett övertag. När den verkliga kylan slog till övergick krigslyckan till Sovjetunionen. På denna punkt har Beevor lutat sig mot föråldrad litteratur, låt vara att hans övergripande insikter om krigets bakgrund och operationer är korrekta.

    Dylika fadäser är lättförklarade och svåra att undvika, med tanke på att Antony Beevor har sökt skildra mängder av krigsscener och diplomatiska framstötar med fler forskningslägen än vad som ryms i en nog så tjock volym. Tyvärr lider boken även av andra problem, vilka är svårare att förklara bort. Litteraturförteckning saknas (istället hänvisas läsaren till en webbplats), och de verk som nämns i notförteckningen utgör endast en bråkdel av den tillgängliga litteraturen. Även registret har stora brister och inkonsekvenser (varken Rommel eller Sverige förekommer som uppslagsord), vilket drastiskt minskar bokens användbarhet. Det är djupt beklagligt att sådana dumheter skall dra ned ett helhetsintryck som annars är övervägande positivt.

    Dick Harrison
    är professor i historia och författare.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X