Annons

Bedrägeri ligger i landets DNA

Protester utanför Lehman Brothers huvudkontor, 2008.
Protester utanför Lehman Brothers huvudkontor, 2008. Foto: Mary Altaffer/AP

Finanskrisen var en klassisk blåsning – ett bondfångeri. Och var det några som fick lära sig en rejäl läxa av kraschen 2008 så var det millenniegenerationen. Författaren Jia Tolentino sätter fingret på hur USA blev så bra på att utnyttja andra människor.

Under strecket
Publicerad

År 1988 sa den tjugosjuåriga Michael Lewis upp sig från sitt jobb på Salomon Brothers, investmentbanken som sålde världens första MBS, värdepapper med fastighetslån som säkerhet, och skrev boken ”Bluffpoker”. Det är en skildring av Wall Street under åren efter den statliga avregleringen, en tid då branschen blomstrade med klipska, cyniska och lyckosamma aktörer som snubblade in i en värld präglad av extrem manipulering och avkastning. Lewis, en oerfaren ung man, hade plötsligt varit ansvarig för flera miljoner dollar i tillgångar utan att helt och fullt förstå vad som hände. När han såg tillbaka på den tiden 2010 konstaterade han: ”Det slår mig fortfarande som helt befängt. … Jag förstod att situationen var ohållbar. Inom den närmsta framtiden skulle någon peka ut mig, och många andra som var mer eller mindre som jag, som bedragare.” Han hade trott att ”Bluffpokerskulle leva vidare som ett generationsdrama, ett dokument över hur ”en stor nation förlorade sitt ekonomiska förstånd”. Han förväntade sig inte att åttiotalets finansväsen skulle framstå som nästintill pittoreskt efter kraschen 2008.

Annons

Lewis skriver om denna krasch i ”The Big Short”, en bok som redogör för de obeskrivligt invecklade mekanismerna som bankerna skapade för att blåsa upp bostadsmarknaden i mitten av 00-talet och sedan för att tjäna pengar på husägarnas våldsamt stigande skulder, tills hela systemet oundvikligen föll samman. Lagar mot rovgirig utlåning hade avskaffats 2004, vilket innebar att bolån kunde beviljas till människor som aldrig skulle kunna betala dem; detta gjorde i sin tur poolen av potentiella husägare så gott som oändlig. Fastighetspriserna steg med så mycket som 80 procent på vissa håll. Folk finansierade sina bostäder med lån baserade på fastighetens värde som säkerhet, ett system som fungerade så länge priserna fortsatte gå upp, vilket de gjorde så länge folk fortsatte köpa. För att systemet skulle rulla på beviljades bolån hipp som happ: man kunde beviljas lån utan att lämna några ekonomiska underlag, gå igenom en kreditupplysning eller betala en kontantinsats. En typ av subprimelån kallades NINJA (no income, no job or assets), vilket stod för att låntagarna inte hade någon inkomst, något jobb eller några tillgångar. Finansbranschen dolde osäkerheten i detta arrangemang med obskyra villkor och instrument: så kallade CDO, skuldtorn som skulle täckas av avbetalningar på ”ruttna” lån, och syntetiska CDO, skuldtorn som skulle täckas av försäkringsersättningar på den ”ruttna” skulden. I ”The Big Short” säger en ung börsmäklare till Lewis: ”Ju mer vi undersökte vad en CDO faktiskt är, desto mer tänkte vi: Det här är bara så in i helvete galet. Det är bedrägeri. Det kanske inte går att bevisa i en domstol. Men det är bedrägeri.”

Annons
Annons
Annons