Foto: Rickard L Eriksson
Perfect Guide

Beatrice Fihn: ”Allt startar i det lilla – så sker förändring”

Beatrice Fihn och hennes anti-kärnvapen-organisation ICAN fick Nobels fredspris för två år sedan. Hon träffar ministrar och påven, hatar att bli kallad naiv och tycker att man måste vara lite radikal mot makten.

Det har gått två år nu. Två år sedan Beatrice Fihn och hennes tre kollegor fick det där samtalet till sitt lilla kontor i Genève. Det som landade i stakande ord som ”Wow! Wow. Eh… I feel like I have to collect myself.” Att få Nobels fredspris skulle inte bara förändra organisationen Beatrice är chef för, ICAN, Internationella kampanjen för kärnvapenförbud, utan också hennes eget liv. Från att ha suttit i klassrummet i lilla Angered och drömt om fred på jorden och lyckas ta sig in längst bak i FN för att ihärdigt försöka göra sin röst hörd – till att (nästan över en natt) bli inbjuden till utrikesministrars och kändisars arenor, få motorvägar avstängda åt sig och vara hedersgäst hos påven.

Annons

Beatrices gräsrotsrörelse drev fram ett historiskt avtal som förbjuder kärnvapen, vilket 120 medlemsländer antog i FN i 2017. Det är anledningen till att ICAN fick fredspriset samma år och att vi nu, två år, fem dagar och sex timmar efter det där samtalet, är på Münchenbryggeriet i Stockholm och väntar på att Beatrice ska kommentera tillkännagivandet av årets fredspristagare till CNN samt gottgöra den kö av människor som vill ta selfies med henne.

– Det har varit en identitetsförändring som inte varit så lätt, säger Beatrice Fihn medan vi lämnar massan och försvinner in i ett mer avlägset rum. Jag tänker fortfarande att vi är underdogs. Ibland glömmer jag faktiskt att vi är nobelpristagare och kommer på att jag kanske borde tala med lite mer värdighet.

Hon skrattar medan hon sätter sig.

– Man ger sig inte in i kärnvapenaktivism för att få uppmärksamhet, men nu plötsligt kan jag förstå avdankade kändisar som desperat klamrar sig fast vid rampljuset. Efter ett tag blir man van och det känns konstigt att inte bli inbjuden till vissa möten, som vi blev precis efter att vi fått priset.

På galamiddag i Stockholm 2017 efter Nobelprisutdelningen i Oslo.
På galamiddag i Stockholm 2017 efter Nobelprisutdelningen i Oslo. Foto: TT

Hon talar intensivt, snabbt och passionerat, med en bred göteborgska som påminner om där allt började. Som dotter till politiskt intresserade och engagerade föräldrar var det en självklarhet att avhandla samhällsfrågor vid middagsbordet. Men det var det faktum att resultatet av krig fanns i hennes egna klassrum som öppnade ögonen och hjärtat.

– Min klass var full av barn som kom från olika konfliktsituationer. Jag förstod att alla hade kommit hit av en anledning. Det fick mig att tänka mycket på krig och konflikter och dess konsekvenser. Krig runtom i världen påverkar oss. Ja, ganska direkt faktiskt.

Studier i internationella relationer ledde till en praktikplats på Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) i Genève. Staden hon bor i än idag.

– Motivationen från början var inte så djup. Jag ville jobba med FN för att det verkade coolt.

Frågan om kärnvapen kändes tråkig och förlegad. Tills hon satte sig in i den.

– Jag insåg att den inkluderade jämställdhet, antirasism och rättvisa. Det är ingen tillfällighet att de testat kärnvapen på kolonier och ursprungsbefolkningar. Folk som inte betyder något, som inte räknas. Kärnvapen är det ultimata uttrycket för förtryck.

Snart fick hon ett ostoppbart hjärta för frågan. Och tillsammans med tre kollegor bestämde hon sig för att förändra världen med ICAN.

– Det är så lätt att man blir passiv, att man bara väntar på att makten ska sköta förändringen åt en. Men allt startar i det lilla. Det är så förändring sker. Du behöver inte vara en kändis för att göra skillnad.

Beatrice Fihn på Nobelprisutdelningen i Oslo.
Beatrice Fihn på Nobelprisutdelningen i Oslo. Foto: TT

Trots att hennes arbete har prisats hävdar en del att kampen mot kärnvapen är meningslös, typiskt kvinnlig och naiv. Beatrice suckar.

– Folk kan fortfarande säga att det är gulligt att jag jobbar med det här men ’det kommer aldrig att hända’. Det gör mig så arg! Många har förutfattade meningar som ’det är klart att du argumenterar för nedrustning av kärnvapen, du är ju kvinna’. Och jag märker att när någon av mina manliga kollegor säger samma sak som jag låter det så mycket mer rationellt och seriöst. Det kan man bli helt tokig på. Men man får bara fortsätta.

Om hjärtat är mjukt är pannan är hård. Att i sitt sommarprat kalla statsminister Stefan Löfvens agerande för ryggradslöst var inget hon tvekade på. Var kommer det där självförtroendet ifrån?

– Aktivism och engagemang föder självförtroende. Jag hade aldrig anat att jag skulle våga säga något sådant för tio år sedan, säger hon och lutar sig fram mot mig.

– Men ibland måste man vara lite respektlös. Det är inte vårt jobb att göra det bekvämt för dem med makt. Utmanar man inte kanske man heller inte förändrar någonting. Man måste känna en trygghet i att vara radikal. Det är också mitt råd till klimataktivisterna.

Det är oundvikligt att dra paralleller till Greta Thunberg. Förutom att de genom aktivism startat i det lilla och tilldelats, respektive varit favoritkandidat till, fredspriset har båda hyllats av påven.

– Han var lite… magisk, säger Beatrice och söker orden för att beskriva påve Franciskus. Väldigt närvarande. Så vänlig, fokuserad och tittade en i ögonen, trots att han precis hälsat på typ 120 människor före mig. Det kändes äkta. Fascinerande med en människa som har den statusen, inte utifrån vapen utan tro.

Hon säger att det inte är en tillfällighet att sju medlemmar i ICAN som väntar på rättegång i USA efter att ha brutit sig in på en kärnvapenbas är nunnor.

– Även om det finns olika sidor av religion, så ligger det något i det där: ha ett slags moral i det man gör och inte gör. Det tror jag att vi behöver som människor.

Foto: Rickard L Eriksson

När hon inte försöker rädda världen är hon tvåbarnsmamma, har en svaghet för skönhetsvideor på Youtube och åker gärna skidor.

– Tänk dig ett klassiskt småbarnsliv. Intensivt och härligt. Vi bor bara en dryg timme från Chamonix så om vinterhalvåret blir det mycket skidåkning.

Hur funkar ditt jobb med småbarn hemma?

– Det har varit tufft i perioder. Första halvåret efter nobelpriset jobbade min man heltid samtidigt som jag reste mycket. Det var kämpigt. Men vi förstod att det här var en chans jag inte skulle få tillbaka, det var svårt att prioritera annorlunda. Samtidigt vet man att det är den enda gången barnen är små... Min man har tagit ett enormt ansvar för barnen de här åren. Utan honom hade det inte gått. Överhuvudtaget.

Vet dina barn om vad du sysslar med?

– Jag försöker att inte prata för mycket om det. Min åttaåriga dotter vet att jag fått Nobelpriset och är väldigt stolt. Däremot kom hon hem från skolan häromdagen och berättade att de lekt coola tonåringar som rånat banker med kärnvapen. Kanske inte jättelämpligt! Så nu får jag nog ett telefonsamtal…

Det tidigare höstrusket har avtagit och vi avslutar samtalet på Münchenbryggeriets balkong.

– Jag hoppas att jag kommer flytta tillbaka någon dag, säger hon och blickar ut mot Riddarfjärden. Nu är barnen födda och uppväxta i Schweiz, de trivs och ju äldre de blir desto svårare att dra upp dem därifrån, antar jag. Genève är en speciell stad med en unik dynamik. Men jag saknar havet! Så en dag kanske det blir Stockholm eller Göteborg.

Om några timmar åker hon hem igen. Först för att förbereda sonens femårskalas, sedan för att återgå till kampen för världens nedrustning av kärnvapen. En strid som kan kännas omöjlig. Så vad är det egentligen som gör att en människa kan kämpa outtröttligt för något som är större än hon själv? Och utan att veta om hon får se frukten av det? För Beatrice är svaret tydligt:

– Det ger mening. Jag tror att folk längtar efter det, framför allt idag. Det är befriande att tänka på något annat än sig själv.

Med det sagt är det knappast förvånande att hon tror att hon alltid kommer att jobba med politik och aktivism av något slag.

– Men kanske med något lite mindre uppseendeväckande. Ah, ibland önskar jag att jag bara var rådgivare åt någon, bara hade en massa åsikter.

Till Toppen