Annons

BB King tog egen väg i bluesen

Under strecket
Publicerad

Numera hyllas BB King som en stor bluesmusiker, en av de största. ”King of the blues guitar” är ett vanligt epitet. På 70-talet förfasade sig dock många bluesvänner över den utslätning som BB King ansågs representera. Det var ingen äkta blues, han höll sig med blåsare och fanns det inte rentav stråkar på några inspelningar? Så kunde det låta. De mer vidsynta puristerna kunde medge att BB Kings 50-talsinspelningar på Kent och United var bra, då när han ännu sågs som en sångare med gitarr, inte som en bluesgitarrens förnyare.
Kritiken hängde ofta samman med en stilmässig missuppfattning. Den äkta bluesen, trodde många, var den som emanerade ur det mytomspunna Mississippideltat. Chicagobluesen var den elektriska skola som stod närmast traditionen. Muddy Waters som använde både gitarr och röst närmast som rytminstrument var den emblematiske bluesmannen.

BB King var något annat. Hans gitarrteknik hade sina rötter i jazzen, hans sång hade förädlats i kyrkokören. Hans musik var elegant, lättflytande, smeksam, sofistikerad. I sin kompgrupp hade han sax och trumpet, hans gitarrspel var melodiskt. Dessutom var han populärare hos en svart publik på 50-talet än de råare musikerna på Chicagoscenen. Men det handlade om olika skolor i bluesen, inte om olika grader av äkthet och degeneration.

Annons
Annons
Annons