Annons
X
Annons
X

Bättre pedagogik vände trenden

Tyskland hamnade i en Pisachock år 2000, men lyckades vända trenden. SvD hittar framgångsreceptet i satsningar på de svaga eleverna, mer pedagogik och längre skoltid. Och i ett lugnt klassrum i Berlin – där den som bryter mot mobilförbudet blir av med sin telefon i en vecka.

Skolresan Europa
Andreas Fait, Lasse ­Dorian Schmidt och Yunus Emre 
Akbaba i klassrummet.
Andreas Fait, Lasse ­Dorian Schmidt och Yunus Emre Akbaba i klassrummet. Foto: MALIN HOELSTAD

Bullret när 25 bänkar och lika många stolar byter plats är öronbedövande. Ändå är skrivborden små, just för att de ska vara lätta att flytta. Varje morgon på Heinrich von Stephanskolan i utkanten av Berlin börjar nämligen så här: eleverna i ring och strukturerat samtal om ditten och datten.

– Finns det några rester från i går?

Rektor Karin Jaeger tittar på sin klass 7. Precis som alla rektorer i Tyskland lägger hon minst åtta timmar i veckan på undervisning.

Annons
X

Eleverna lyssnar respektfullt på den som pratar. Räcker upp handen.

Skolans snittresultat är höga, både jämfört med landet och staden. Den är också bland de 20 nominerade skolor som tävlar om en av de tunga kvalitetsutmärkelserna i Tyskland.

Men så har det inte alltid varit.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Inställningen var lite ”hade jag bara bättre elever, då skulle jag vara en fantastisk lärare”
    Karin Jaeger, rektor

    På 1990-talet klassades skolan som ”Brennpunkt-schule”, en skola med mycket allvarliga problem. Lärarna hade snudd på gett upp.

    – Inställningen var lite ”hade jag bara bättre elever, då skulle jag vara en fantastisk lärare”, säger Karin Jaeger.

    Men de bättre eleverna, de gick inte på Heinrich von Stephan-schule. Elever med lägre ambition eller som siktade mot en yrkesutbildning, fick nöja sig med en nio- eller ibland tioårig ”hauptschule”, en skolsort som beskylldes för att bli en slasktratt för lågpresterare.

    En sådan skola var Heinrich von Stephan-schule.

    Norm i Tyskland var – och är fortfarande till stor del – att välja skola utifrån prestation och ambitionsnivå, redan runt tioårsåldern. Högpresterande elever sattes i gymnasieskola som ledde till gymnasieexamen och vidare till universitetsstudier.

    Trots den tidiga sorteringen av elever, hörde det tyska skolsystemet till de bästa i världen.

    Trodde man. Ända tills Tyskland i den första Pisamätningen år 2000 fick ungefär samma kalldusch som Sverige i fjol: de tyska elevernas kunskaper låg under snittet i OECD.

    En fingervisning kom redan ett par år tidigare, då det internationella kunskapstestet Timms visade lika dystra siffror i matematik och naturvetenskap.

    Under medel? Världens kunskapsnation nummer ett?

    – Tyskarna trodde att skolsystemet var väldigt bra. De senaste åren hade andra länder besökt Tyskland för att ta efter hur vi gjorde. Det blev en chock, säger Manfred Prenzel, professor vid Lärarutbildningen i München och ansvarig för Pisastudien i Tyskland.

    Resultaten visade just att det var de svaga eleverna man tappade. 25 procent av landets 15-åringar presterade på en tioårings kunskapsnivå, enligt Manfred Prenzel. Korrelationen mellan elevens socioekonomiska bakgrund och skolresultat hörde till de högsta i världen. Det var elever med invandrarbakgrund och låg socioekonomi som presterade sämst.

    Analyser av filmade lektionervisade att undervisningsnivån var hög, men bara de högpresterande eleverna deltog i undervisningen.

    – Lärarna undervisade, men det var inte viktigt hur de undervisade, säger Manfred Prenzel.

    De internationella studiebesöken slutade att komma. Och i Tyskland samlades politiker och akademiker, kavlade upp ärmarna och började reformera sin lärarutbildning och sitt skolsystem – en utmaning i ett land med 16 system, ett för varje delstat.

    Nationella standarder infördes. Plötsligt kunde man se vad elever i olika klasser, skolor och delstater kunde.

    Lärarutbildningen, den längsta i världen, där tyngdpunkten tidigare varit ämneskunnandet med krav på en master i undervisningsämnet, stärktes med mer pedagogik och en starkare koppling mellan pedagogiken och ämnet.

    Många av landets ”hauptshules”, som avslutade elevens studier efter åk 9 eller 10, gjordes om och förlängdes.

    – Man har varit selektiv i Tyskland och resonerat att ”det finns smarta elever och det finns de som inte är så smarta, skolan behöver inte alla”. Nu är tanken mer att det inte räcker att hälften tar studenten, säger Manfred Prenzel.

    Och reformerna har gett resultat. Sedan år 2000 pekar de flesta kurvor spikrakt uppåt. När Pisaresultaten kom i fjol låg Tyskland i Pisas topp tio inom OECD i alla uppmätta ämnen. Andelen lågpresterare har minskat kraftigt och ligger rejält under snittet – och mycket under Sverige – samtidigt som andelen högpresterare varit hög och konstant.

    Elevbakgrunden har minskat i betydelse. Heinrich von Stephanschule gjorde sin egen resa.

    Skolan fick mer pengar och klasserna dubbla klasslärare – pengar som försvunnit i takt med att resultaten höjts. Lärarna åkte på studiebesök – till Malmö. Karin Jaeger skrattar åt ironin. Nu är det vi som är här.

    Skoldagarna förlängdes, precis som i många av landets skolor. Många av eleverna, majoriteten med låg socioekonomisk bakgrund, hade ändå varken hobby eller något att göra hemma. I dag slutar de 15.45 varje dag. Läxor slipper man fram till åk 10, allt hinns med i skolan.

    Inspiration hämtas från andra ledande skolor i Berlin, i ständiga erfarenhetsutbyten. Det är så de har plockat in det här med ringen på morgonen. Men det är fortfarande inte ovanligt att eleverna delas upp efter prestation i landet, både på skol- och klassnivå.

    – Man försöker inte få alla att komma till den högsta nivån. Här öppnar vi inga kanaler för att de ska välja den enklaste vägen. Men du får självklart en annan klass om du sätter ihop enbart elever som vill nå det högsta målet, säger Dirk Maienhöfer, lärare på skolan.

    Skrivbord och stolar skrapar och bullrar igen. Ringen blir rader och lektionen tar vid. Men lugnet består. Så är reglerna också tydliga. Som i majoriteten av Tysklands skolor är mobilförbudet strikt – ett brott mot förbudet och luren tas omhand under en vecka, varpå den får hämtas av en förälder.

    På veckobasis skickas en rapport hem, med information om provresultat, sena ankomster, om rätt material tagits med till rätt lektion.

    Skolans elevgrupp är blandad, enligt Karin Jaeger. Det finns de mycket duktiga, det finns de som behöver mycket hjälp. Hon uppskattar att någon tredjedel inte pratar tyska hemma. Men skolans kultur sätter sig snabbt, konstaterar hon.

    – Det är fantastiskt roligt att se när vi får nya elever. De sitter på lektionen och börjar titta sig omkring för att hitta någon att prata med. Men alla sitter tysta och jobbar. Ja, då börjar de jobba också.

    Det var länge sedan de gnällde över eleverna.

    – Vi lär inte ut ämnen, vi lär elever. Och vi har de elever som vi har. Vi väntar inte på lagar utan förändrar ändå.

    Annons
    Annons
    X

    Andreas Fait, Lasse ­Dorian Schmidt och Yunus Emre Akbaba i klassrummet.

    Foto: MALIN HOELSTAD Bild 1 av 2

    Varje morgon sitter eleverna i ring och ­pratar om vad som är på gång.

    Foto: MALIN HOELSTAD Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X