Recension

Batman beginsBatman har bara börjat

Christian Bale i rollen som Bruce Wayne alias Batman
Christian Bale i rollen som Bruce Wayne alias Batman
Under strecket
Publicerad
Annons

Det började med Tim Burton som visade att trikåer inte behöver vara töntigt tygiga och himmelsblå som på Stålmannen. Av svart läder och gummi syddes en Läderlapp för nittiotalet, som svingade sig upp ur helvetet, och fladdrade fram mellan Gotham Citys tinnar i en nattsvart stadsopera, genomsyrad av estetisk enhetlighet och scenografisk finess. Burtons Batman spelades av Michael Keaton, som är en förhållandevis fredlig karl, men han äger ett utsökt läpparti och en mörk, tjock röst, och det var det viktiga för Burton, som fixade resten med ett muskelharnesk. Det blev två snygga filmer, och sedan kom småhandlaren Joel Schumacher och satte barocka bröstvårtor på trikåerna, som både George Clooney och Val Kilmer fick prova, men de gjorde stela insatser i två publikfriande, visionslösa grabbäventyr.

Tiderna förändras. Många är trötta på trikåer och superkrafter. Det rent ut sagt geniala med Christopher Nolans Batman-film är att han vänder denna mättnad till en styrka. Om Burton stod snett framför scenen och med dramatiska åthävor mer dirigerade än regisserade sin gotiska teater, står Nolan bakom scenen och belyser maskineriet med strålkastaren: vi får se hur vajrarna och taljorna fungerar, och veven som nedkallar fladdermusus ex machina. I den massiva invandringen av folk och fä från superseriernas gränslösa värld till den digitala dussinfilmens domäner har trovärdigheten gått förlorad. Publiken har till stor del tröttnat på strålskadade förebilder. Nolan har skådat pendelns rörelse, och visar oss hur en hjälte utan superkrafter kan uppnå superhjältens status och skräckvälde med hjälp av vältränade muskler, en obändig vilja, högteknologiska manicker och ett obegränsat kapital. Det är ett slags bakom masken-film, som ligger helt rätt i tiden. Det är också genialt att ge rollen som Gotham Citys mörke prins till Christian Bale, eftersom han redan gjort intryck som labil jetset-glidare med backslick i American Psycho. I Batman Begins går vi till början, eller snarare botten, där den unge Bruce Wayne omsvärmas av den jungianska rädslans fladdermöss i en brunn, men får lära sig att en människa faller för att lära sig att komma på fötter igen. Det är fadern som lär honom detta, och när föräldrarna mördas i en mörk gränd står Bruce ensam och rädd i världen. Men han har sitt arv, och precis som Emil i Lönneberga har han sin Alfred. Michael Caines butler skänker ett aristokratiskt skimmer åt Wayne Mansion och när han ler känner man sig som en rackarunge som blir kärleksfullt tillrättavisad av en engelsk gentleman. Också Morgan Freeman, som spelar Batmans Q, har ett leende av det där varma slaget, och kanske hade det räckt med en farbroderlig mentor. Nu är de rentav tre: på en snöig bergstopp i ett fjärran munkland, där allt är så medeltida och ninjamystiskt att läderrustningarna knarrar av anspänningen, fäktas Bruce med Liam Neeson, som ju är en erkänd svärdsmästare, den här gången med en något grumlig ideologi om hur världens ondska ska bekämpas. Dit har Bruce flytt för att komma till rätta med sig själv och sitt hämndbegär. Också en kvinna har han flytt, barndomsvännen Rachel (Holmes), som blir åklagare och troget kämpar vidare på hemmaplan. Bruce återvänder och formligen insuper sina rädslors fladdermöss innan han ger sig i kast med brottsligheten, som fördärvat hans stad och gjort honom föräldralös. Han går till jobbet som bepansrad SWAT-ninja, med dräkten fullproppad med änterhakar och kaststjärnor, och i klacken har han en sändare som kan tillkalla förstärkning i form av fladdermöss. Batmobilen har en monstruös V8:a och det syns att den fungerar i verkligheten. Batmans främsta vapen är dock av det mest primitiva slag: det är skräck och propaganda, och det är för detta jag bugar mig. Att Batman spelar teater mot sina fiender förklarar också varför han talar så där överdrivet mörkt. Det blir logiskt, och det är befriande. Nolan får Batman och Scarecrow, suveränt gestaltad av Cillian Murphy, som ser obehagligt knarkig och välkammad ut på samma gång, att attackera publiken, det är ett subjektivt perspektiv som är överraskande och påfrestande otäckt – jag erkänner att Scarecrow gjorde mig grinfärdig. Mardrömmar och maskaroner i vår trolösa tid! Batman har bara börjat.

Annons
Annons
Annons