Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Violinkonsert nr 2 av Anders Hillborg Batiashvili bländar i Hillborgs violinkonsert

Man kan gissa att Anders Hillborgs nya violinkonsert blir ett stycke som violinisten Lisa Batiashvili kommer att vaka över svartsjukt de närmaste åren. Hon är bländande i en stämma som bitvis är rasande svår, skriver Erik Wallrup.

[object Object]
Sakari Oramo dirigerar violinisten Lisa Batiashvili i Konserthuset. Foto: Jan-Olav Wedin
Musikveckan med SvD

Violinkonsert nr 2 av Anders Hillborg

Genre
Konsert
Medverkande
Lisa Batiashvili, violin. Sakari Oramo, dirigent. Kungliga Filharmonikerna.
Var
Konserthuset

Det är lätt att glömma av att Anders Hillborg hunnit passera 60-strecket. Så länge det går att minnas har det stått en air av rock’n’roll kring honom. Den unga ”appealen” kan nog anas av att hans nya violinkonsert, den andra i ordningen, är skriven för ett av de hetare namnen på fiol just nu, georgiska Lisa Batiashvili. Samtidigt finns det en smula risktagning med i bilden. Numera hittar man inte många tonsättare som skriver en andra konsert för samma soloinstrument, som om risken vore för stor för upprepning.

Mycket har hänt sedan Hillborg komponerade sin första violinkonsert, som dessutom var hans första solokonsert. När förslaget kom 1985 var sådant ingenting för en upprorisk tonsättare. Idag är det ingen som höjer på ögonbrynen.

Påfallande mycket förenar konserterna. Två bärande element är gemensamma, dels ett frenetiskt perpetuum mobile i solostämman under långa passager, dels orkesterns utdragna ackordrörelser. Den nya konserten inleds med de för Hillborg typiska skevande rörelserna, vilket snart ger plats åt ett brett mollackord när soloviolinen gör sin entré. Det kommer att bli fler explicita ackord, också i skinande dur.

Annons
X

Likafullt är det tydligt att nära 25 år gått sedan färdigställandet av den första konserten. Hillborg behöver inte ta till några fräcka stilblandningar, även om han totalt kan bryta mönstren genom att infoga unisona stråkar som låter som en arabisk orkester (åtminstone i mina öron) för att något senare plötsligt använda sig av ett upprepad basgång (som i barockmusiken).

Batiashvili är just så bländande som man kunde föreställa sig i en stämma som bitvis är rasande svår, bitvis bygger på meditationer avpassade för hennes sjungande men fasta ton. Man kan gissa att det här blir ett stycke hon kommer att vaka över svartsjukt de närmaste åren.

Alltför ofta brukar ett tungt uruppförande innebära lite svagare komponenter i övrigt. Inte så denna kväll (med repris lördag eftermiddag – inte att missa!). Victoria Borisova-Ollas inledande ”Open ground” är mycket mer än en vanlig konsertöppnare: hon tar fatt i det musikaliska initiativet i förhållande till Salman Rushdies roman ”Marken under hennes fötter” där Orfeustematiken gäller en rocksångare. Här mullrar det kraftigt i ett musikaliskt jordskalv.

Efter paus var det dags för kalla kriget-stämningar. Sjostakovitjs tionde symfoni från 1953 är biografiskt sett visserligen ett mentalt porträtt av Stalin-tiden, men den tryckta atmosfären i inledningssatsen och det brutala våldet som bryter in – inte minst i andrasatsens musikaliska kamp med Stalinförtrycket – har en bredare bäring än så.

Fenomenala soloinsatser från hornist och träblås gjorde starkt intryck, men hela orkestern var skärpt. Sakari Oramo lät musiken tala rakt och utan krumbukter samtidigt som ironiernas egg och den underliggande ångesten gavs spelrum. Det sägs att man ska vaka över sin kvalitetstid. Det här var liksom en kvalitetskväll rakt igenom.

Annons

Sakari Oramo dirigerar violinisten Lisa Batiashvili i Konserthuset.

Foto: Jan-Olav Wedin Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X