Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Batiashvili både kraftfull och len

Filharmonikerna öppnade säsongen med den georgiska violinisten Lisa Batiashvili, som utvecklat ett speciellt förhållande till Sibelius violinkonsert. Med just detta verk fick hon som 16-åring en andraplacering i Sibeliustävlingen 1995 i Helsingfors. 2007 spelade hon in den live tillsammans med Finska radions symfoniorkester under Sakari Oramo.

En synnerligen rekommendabel tolkning, även om den i likhet med de flesta moderna musikkonserver i viss mån är en ”kosmetisk” produkt, en kombination av de bästa avsnitten från två konserter.

Med lupp hade man kanske hittat någon form av imperfektion i tolkningen i torsdags, men inte mer än att den utan vidare kunnat spelas in. Filharmonikernas utförande under Oramo av orkesterpartiet, med bland annat fin avvägning av träblåset, var minst lika bra som finska radiosymfonikernas.

Annons
X

Dirigenten är det mest avgörande, skillnaden mellan etablerade orkestrar inom det klassiska kollektivet är ju faktiskt numera minimal.

Nytt tolkningstänkande kan ge intressanta resultat, men att den unga Batiashvili på två år skulle ändra perspektiv till Sibeliuskonserten vore knappast sannolikt. Det blev även nu ett utförande med kraft och sensualism, den senare understruken av lenheten i tonen hos den Stradivarius hon spelar på.

Därtill oklanderlig teknik, en övertygande känsla för verkets inneboende dramatik samt tät och själfull poesi i mellansatsen. Möjligen finns det ett litet utrymme för mer personlighet, exempelvis i den första satsens solokadens. Ändå var det en av de bästa tolkningar jag hört av denna konsert. Publikens applådvädjanden ledde dock inte till något extranummer.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Vackert harpspel blev det i Sibelius tondikt Barden, där musikens slutna och litet ödsliga atmosfär träffades känsligt av Oramo.

    Kvällens andra orkesternummer på Konserthuset var Gustav Mahlers första symfoni.

    Det bjöds vackert stråkspel i de lugna partierna av den sista satsen, liksom i den första, där grälla solistinpass bröt in i de återhållna, naturmystiska partierna. Oramo följde konventionen när han lät en solobas presentera tredje satsens Broder Jakob-melodi. Detta till skillnad från Daniel Harding, som i maj använde hela kontrabasstämman hos Radiosymfonikerna – mer i enlighet med Mahlers egna intentioner.

    Den dansande andra satsen fick en ypperlig rustik framtoning. Som helhet en intressant tolkning med stundvis extatiskt orkesterspel i den ofta kritiserade finalen.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X