Annons

Bäst på bio: Smygande obehag som trollbinder

Bergmaninspirerad familjeskräck, porträtt av Whitney Houston och ett bråk som spårar ur och leder till konflikt mellan två befolkningsgrupper. SvD guidar till de bästa filmerna på biograferna just nu.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Bild 1 av 1

1 / 9

Här guidar SvD till de tio bästa biofilmerna att se vecka 30 – med filmerna att undvika längst ner.

Annons
Annons

Hereditary.

Foto: IBLBild 1 av 1

2 / 9

”Smygande obehagligt – sen kan man inte sluta le”

Hereditary.
Hereditary. Foto: IBL
Betyg: 5 av 6

En mystisk matriarks bortgång väcker frågor inom familjen Graham. Vem var egentligen barnens mormor? Vilka var de storleende främlingarna på begravningen? Varför skulle någon vilja skända hennes grav?

”Hereditary” är en egendomligt självsäker långfilmsdebut. Stämningen påminner om Bergman och obehaget trollbinder som ett stearinljus på småtimmarna, tycker SvDs recensent Sebastian Lindvall.

Långfilmsdebutanten Ari Aster, som bröt familjetabun redan i sin fenomenala kortfilm "The strange thing about the Johnsons", har lyft fram Ingmar Bergmans släktorienterade "Fanny och Alexander" och "Viskningar och rop" som favoriter. Influenserna märks av i "Hereditary", där hoppa till-effekter hålls på minimum och obehaget är så smygande att det stundtals står stilla. Men vid väl valda tillfällen flammar det upp med pyromanisk frenesi.

Annons
Annons

Förolämpningen.

Foto: ScanboxBild 1 av 1

3 / 9

Bråk om ett dräneringsrör leder till rättssalen

Förolämpningen.
Förolämpningen. Foto: Scanbox
Betyg: 5 av 6

Ziad Doueiris melodramatiska film ”Förolämpningen” sätter fingret på det infernaliskt tilltrasslade läget i Libanon. Här är en oförrätt sällan en bagatell, en förolämpning är i regel ett vågspel. Men vem är det egentligen som förolämpar vem när konflikt uppstår mellan den kristne bilmekanikern Tony (Adel Karam) och den palestinske byggförmannen Yasser (Kamel el Basha)? Efter en konflikt om ett dräneringsrör hamnar båda snart i rättssalen med varsin alltmer högljudd hejarklack bakom sig. Tony och Yasser är nu inte bara två trätande privatpersoner, utan representanter för två uppretade befolkningsgrupper som inte har för avsikt att låta en offentlig oförrätt gå förlorad.

Annons
Annons

Ingmar Bergman.

Foto: SF StudiosBild 1 av 1

4 / 9

Roligaste Bergmanintroduktionen hittills

Ingmar Bergman.
Ingmar Bergman. Foto: SF Studios
Betyg: 5 av 6

Ingmar Bergman är ingen ungdom längre, när Jane Magnussons film ”Bergman – ett år, ett liv” tar sin början. Han fyller 39 år 1957 och det är som om han äntligen kommit fram till den punkt han hade laddat upp för under många motiga år och ”nu jävlar” gäller det att smida medan järnet är varmt, skriver SvD:s Jeanette Gentele. Det är arbetet som gäller, inget annat. Bergman minns till exempel inte om han har fem eller sex barn.

Jane Magnusson låter Bergman prata själv i klipp från gamla intervjuer, och låter en lång rad personer som känt eller arbetat med honom komma till tals. Vad var hans drivkraft? Inte var det droger eller sprit i varje fall. Bergman varken åt eller drack på grund av sin dåliga mage. Kanske sex föreslår någon.

Magnusson, som också är filmens berättarröst, hävdar att alla Bergmans filmer egentligen handlar om honom själv, hans dödsångest, hans mardrömmar, hans förälskelser, hans otroheter i mer eller mindre förklädd gestalt – en kanske inte så oväntad slutsats tycker Gentele, men framförd på ett övertygande och roligt vis.

”Vill man ha en ingång till Bergmans värld är Jane Magnussons film den bästa och roligaste introduktionen hittills. Ett porträtt med respekt, men utan vördnad”, tycker Jeanette Gentele.

Annons
Annons

Whitney Houston tillsammans med dottern Bobbi Kristina Brown.

Foto: IBLBild 1 av 1

5 / 9

Whitney nådde hjärtan – men fick inte blotta sitt

Whitney Houston tillsammans med dottern Bobbi Kristina Brown.
Whitney Houston tillsammans med dottern Bobbi Kristina Brown. Foto: IBL
Betyg: 4 av 6

2010 såg SvD:s filmkritiker Anna Hellsten Whitney Houston uppträda i Köpenhamn. Det var en artist i mycket dåligt skick. Då förstod ingen varför hon gav sig ut på turné trots att hon inte verkade må bra, men Kevin Macdonalds nya dokumentärfilm "Whitney" ger ett svar som Hellsten finner både krasst och förkrossande: ”hon hade tillbringat sju månader i framgångsrik men kostsam rehab och var pank. Macdonald är bra på leverera den sortens stillsamt kompletterande information”.
Macdonald har ett viktigare ärende än att bara skildra en lyxpundare som knarkade bort sin talang och sitt utseende, tycker Hellsten, och trots att filmen är den första som fått sin välsignelse av Houstons familj skönmålar den inte artisten.

Annons
Annons

Andrea Berntzen spelar 18-åriga Kaja i filmen Utøya 22 juli .

Foto: Nordisk filmBild 1 av 1

6 / 9

Massakern vi inte får glömma grymheten i

 Andrea Berntzen spelar 18-åriga Kaja i filmen  Utøya 22 juli .
Andrea Berntzen spelar 18-åriga Kaja i filmen Utøya 22 juli . Foto: Nordisk film
Betyg: 4 av 6

”Ni kommer aldrig att kunna förstå”. 18-åriga Kaja den uppdiktade huvudpersonen i ”Utøya 22 juli”, ser rakt in i kameran. I en enda lång tagning skildras massakern som inträffade när Anders Behring Breivik steg i land på Utøya iklädd polisuniform och öppnade eld mot deltagare på AUF:s sommarläger, för nästan exakt sju år sedan.

”Det kändes viktigt att friska upp det kollektiva minnet om vad som faktiskt hände”, har regissören Erik Poppe sagt i en intervju, om filmen som hade premiär i maj, men går fortfarande på bio.
”Genomförandet är tekniskt imponerande och dramaturgiskt genomtänkt, men inte utan draghjälp av känslomanipulativa provokationer. Med full kraft rycker Poppe bort den hollywoodska snuttefilten”, tycker SvD:s recensent Sebastian Lindvall.

Annons
Annons

Sicario: Day of the Soldado

Foto: Columbia PicturesBild 1 av 1

7 / 9

Sicario: Day of the Soldado
Sicario: Day of the Soldado Foto: Columbia Pictures

Upptrappat våld i Sicario 2

Betyg: 4 av 6

Precis som sin föregångare "Sicario" (2015) är denna uppföljare förtvivlat mörk. Kanske är svärtan ännu någon nivå djupare.

Matt Graver (Josh Brolin) känner vi igen. Han dyker nu först upp på Afrikas horn i sina foppatofflor för att utan pardon pressa fram uppgifter från en tillfångatagen jihadist, uppgifter som kopplar ihop islamistisk terror med drogkarteller: mexikanska gangsters smugglar självmordsbombare in i USA.

Motmedlet heter än mer upptrappat våld. Den amerikanske försvarsministern (Matthew Modine) beordrar skoningslösa insatser under radarn. Graver återknyter kontakten med sin gamle vapendragare Alejandro (Benicio Del Toro), och tillsammans genomför de kidnappningen av det högsta kartellhönsets tonårsdotter.

Genren kräver trots allt vissa eftergifter i form av sentimentalitet när det handlar om ett bortrövande av ett barn, men på det hela taget håller "Sicario 2" stilen som hårdkokt tragisk machomeditation över krossandet av de allra sista illusionerna om anständighet, lojalitet och integritet.

Annons
Annons

Chesil Beach

Foto: IBLBild 1 av 1

8 / 9

Stel, spänd och klumpig bröllopsnatt

Chesil Beach
Chesil Beach Foto: IBL
Betyg: 4 av 6

Året är 1962, i skiftet mellan jazz och rock, några få år innan den sexuella revolutionen då de stenhårda 50-talsidealen fortfarande råder. Det är många saker man fortfarande inte talar om.

Författaren Ian McEwan är något av en expert på kärlek med förhinder, ofta beroende på klass men också på okunskap eller olika kulturell bakgrund.

Filmens par är typiskt för Ian McEwan. Florence (Saoirse Ronan) är en väluppfostrad familjeflicka från en snipigt konservativ övre medelklassfamilj. Ändå har Florence med mammans hån ringande i öronen gått med i rörelsen mot atombomb. Det är där hon träffar den stilige och oborstade Edward (Billy Howle), en pojke från enklare men kärleksfullare förhållanden. Det är klart de dras till varandra.

När vi möter dem på hotellrummet vid Chesil Beach har de just gift sig och nu väntar bröllopsnatten. Sällan har en sådan gestaltats lika plågsamt komplicerad. Det är stelt, det är spänt, det är klumpigt.

"På Chesil Beach" hade vunnit på att liksom i boken låta oss dra våra egna slutsatser. Men fram till dess följer man Florences och Edwards misslyckade ansträngningar med fascination och lätt rodnande kinder.

Annons
Annons

Tag.

Bild 1 av 1

9 / 9

Undvik: ”Tag” är oerhört torftig – rentav årets sämsta komedi?

Tag.
Tag.
Betyg: 1 av 6

SvD:s Jan Lumholdt tycker att ”Tag” är så usel att han redan ett halvår in i bioåret törs utnämna den till en av årets värsta och plattaste nordamerikanska komedier – särskilt utifrån sina förutsättningar, vilka i stort sett helt fumlas bort.

Filmen bygger på en Wall Street Journal-artikel från 2013, om ett gäng gamla klasskompisar från Spokane i Washington som än i dag och på stort allvar håller liv i en lek från skoltiden. Leken är den lika enkla som klassiska ”tag" – ”tafatt”. Killarna, i dag kring 50-strecket, har genom åren försatt sig i ett antal knäppa situationer, allt för att ”kulla” eller inte bli ”fångade”. Nu har de sålt sin story till ett stort filmbolag. Filmbolaget har i sin tur kokat ihop en röra någonstans mitt mellan ”Baksmällan” och ”Jackass”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons