Annons

Håkan Lindgren:Bäst är att låta benen och bilderna tala själva

Alböke-statyetten hittades på norra Öland i början av 1900-talet.
Alböke-statyetten hittades på norra Öland i början av 1900-talet. Foto: Historiska museet

Forntidens föremål behåller sin gåtfullhet, även om man som museichefen Kent Andersson vill komma nära den enskilda människan. Men gåtfullhet är inte lika med meningslöshet, och det som dröjer kvar efter läsningen av ”Det förflutnas ansikten” är bilderna.

Under strecket
Publicerad

Kent Andersson, som är chef för Statens historiska museers samlingar, vill göra oss bättre bekanta med järnålderns människor. ”Tanken på den här boken”, skriver han i ”Det förflutnas ansikten” (Atlantis), föddes ur arbetet med att skapa en ny basutställning om forntiden på Historiska museet i Stockholm. En av utställningens målsättningar var ”att lyfta fram individen, den enskilda människan”. Samma målsättning har legat till grund för hans bok: ”Jag ville göra ett försök att komma forntidens människor närmare; att ställa mig öga mot öga med dem och lära känna dem på deras villkor.”

Alla som vill förmedla kunskap om det förflutnas människor möter ett liknande problem: hur främmande ska jag göra dem? Järnåldern är den gängse beteckningen på perioden 400 f Kr till 1050 e Kr. Blir den tidens människor alltför lika oss är det inget hederligt porträtt, men man gör dem heller inte rättvisa om man påstår att de är så annorlunda att all förståelse är omöjlig. Avvägningen är knepig. Anderssons lösning är att inte påstå för mycket. Vad han än säger i förordet ser han till att inte komma människorna för nära.

Annons
Annons
Annons