Baselitz ser världen upp och ner

Publicerad
Annons

Georg Baselitz mest kända grepp är att vända motivet upp och ner. Många har trott att han är en bluff. Jag minns till exempel en text av Donald Judd i tidskriften Artes, 1986. Det har sagts, skriver Judd, att Baselitz skulle representera en unikt tysk Angst. Men i stället för Angst säger han sig bara hitta ”plattityder och självbelåtenhet” hos kollegan.
Det finns också många som tror att det enda Baselitz gör är att måla en bild på ett litet hafsigt och slafsigt sätt, och att sedan bara vända på den utan att göra mer. Tror man det har man säkert aldrig brytt sig om att verkligen titta på bilderna. Man har bara från början utgått ifrån att konstnären är en ytlig provokatör.

I den stora utställning som nu visas på Louisiana kan vi följa Baselitz från cirka 1960 och fram till i dag. Att de första bilderna och de sista är målade av samma person kan vara svårt att tro.
De första är dovt skimrande porträtthuvuden utan vare sig ansikte eller blick, som frampenslade ur köttslamsor och lera, helt i avsaknad av allt insmickrande. De sista är ljusa, flyhänta, ofta humoristiska men jämförelsevis menlösa. Däremellan har det varit många tvära kast.
Få konstnärer har väl som Baselitz haft förmågan att överraska och provocera sin publik, att svika dess förväntningar. Och det går inte att bedöma Baselitz rättvist utan att samtidigt erkänna att han ibland har målat förskräckligt dåligt. Men, skulle man diplomatiskt kunna tillägga: utan de dåliga perioderna skulle Baselitz inte ha varit Baselitz.
Som så många av hans idoler kombinerar Baselitz en outsiderroll med en konservativ anarkism, vilket får ses mot bakgrund av hans studieår vid konstakademin i Östberlin. Hans grundmurade avsky mot all samhällsnyttig styrning befästes där.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons