Recension

HamletBas-Hamlet utan undertext i Uppsala

Under strecket
Publicerad
Annons

Hamlet själv, liksom som hans fader, går igen med jämna mellanrum. Klassiker fungerar ju ofta som febertermometrar, ett sätt att avläsa tiden och dess akuta sjukdomar samt gångbara diskussionsämnen: hur en ung man blir tagen gisslan av sig själv. Hamlet är denna gång en idealist som bär en enorm skuldbörda och går under av dess tyngd. Hur ska han ensam kunna rekonstruera mästerverket människan?

Upsala stadsteater ser ut som insidan av Runde Tårn, en snäckskalsvriden slänt. Scenen är en avskild värld, en hjärnvindling eller en arketypisk centralaxel av våld som går genom historien. Scenografen Magdalena Åberg har skapat ett rum som bara har en öppning – mot publiken. Hamlet resonerar med oss, ger åskådaren sitt exempel. Greppet är inte konsekvent men publiktilltalet hela tiden accentuerat.
”Hamlet” på Upsala stadsteater är en koncentrerad iscensättning riktad till en ung publik, en första-Hamlet. Handlingen berättas rakt och utan komplikationer. Regissören Ole Anders Tandberg betonar särskilt komiska aspekter. Thomas Oredsson får, exempelvis, spela Polonius och gör honom till en torrt narraktig figur. Rozenkrantz, Claes Åström, och Gyldenstern, Magnus Mark, är fåniga nickedockor och skådespelartruppen har blivit en ensam, patetiskt fåfäng aktör. Robin Keller ålar över scenen och spelar också en valpig Laertes som här är en kopia av Hamlet, ett offer.
Tandberg iscensätter ”Hamlet” som ett tydligt och medvetet endimensionellt generationsdrama. Här sprattlar ett antal unga inom ett nät av marionettrådar som en åldrad generation monterat. Tragedin är att Hamlet tror sig vara ensam. Desperat prövar han olika slags taktik: spelad sinnessjukdom, ironi, clown och Rambo. Han bär på sina veka axlar en skuld så stor att den krossar honom. Shakespeares text är ett koncentrat av det grekiska dramat och dess hämndproblematik – ett nog så aktuellt tema, för övrigt.

Annons
Annons
Annons