Annons

Kristina Sandberg:Barthes försvarade rätten att få bebo sin egen sorg

”Tiden läker alla sår” och liknande uttryck tjänar kanske mest till att trösta den omgivning som för tillfället inte sörjer. I sin bok om saknaden efter modern berättar filosofen Roland Barthes om hur han blev lycklig när han tilläts bebo sin egen sorg – och att allt som hindrade honom var outhärdligt.

Publicerad
Roland Barthes (1915–1980).
Roland Barthes (1915–1980). Foto: Marion Kalter/AP

Vissa författarskap existerar i ens medvetande, ändå gör man av någon anledning inte plats för dem i sitt läsande liv. Men så plötsligt blir tiden mogen och det visar sig att man har gott om utrymme. Så var det för mig med Roland Barthes (1915–1980) en av 1900-talets mest namnkunniga franska författare och semiotiker. Att läsa hans ”Kärlekens samtal” (Fragments d’un discours amoureux, 1977), ”Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet” (La chambre claire, 1980) och postumt utgivna ”Sorgedagbok” (Journal de deuil, 2009) som skrevs i samband med modern Henriettes död, har varit en djupt berörande upplevelse. Och det är verkligt glädjande att Pequod Press nu ger ut ”Sorgedagbok. 26 oktober 1977 – 15 september 1979” i en mycket finstämd svensk översättning av Kristoffer Leandoer, som också skrivit ett efterord till boken.

Roland Barthes (1915–1980).

Foto: Marion Kalter/AP Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons