Annons

Sofia Nyblom:Barockmusiken behöver ett skyddshelgon

Ylva Stenberg i rollen som musikens skyddshelgon Sankta Cecilia.
Ylva Stenberg i rollen som musikens skyddshelgon Sankta Cecilia. Foto: Martin Hellström

Barockmusik är ingen säsongsbetonat nostalgitripp. Den gångna sommaren visar att barockmusiken behöver ett skyddshelgon.

Publicerad

Häromdagen stod jag omsluten av musik i Confidencens sal. Sopranen Ylva Stenberg hade iklätt sig rollen som musikens skyddshelgon Sankta Cecilia i G F Händels kantat, och svingade sin sopranröst som ett blixtrande svärd mot dysterhet och framtidsångest. Dirigenten Olof Boman höll ett fast grepp om dialogen mellan sångare och instrumentalister, som pendlade mellan scenerna i rummet tillsammans med dansande väsen. Ett ekvilibristiskt cellosolo, en avskalad lutmonolog, musik som trängde igenom alla försvar och förflyttade trötta själar till en vandring på saligas ängder.

”Ode for St Cecilia’s day” på Confidencens operafestival var ett udda sätt att gestalta musik från en tid regerad av den isolerade despoten. Men samtidigt var iscensättningen lyhörd för verkets musikaliska egenart. Det gäller tyvärr inte alltid denna historiskt avlägsna epok. Ansträngningen att transportera Händels ”Ariodante” in i samtiden i årets uppsättning på Drottningholmsteatern dränerade verket på vitalitet, samtidigt som rummets unika potential förblev outforskad. På Årsta teater gavs i juni Maria Walpurgis sällan spelade opera om amazondrottningen Talestri under helt andra förutsättningar. Men även här kompromissade tyvärr det intressanta försöket att göra science fiction av den feministiska utopin med verkets integritet.

Jonas Nordberg.

Bild 1 av 4

Georg Philipp Telemann.

Foto: Alfredo Dagli Orti/REX/TT Bild 2 av 4

Höör Barock.

Foto: Pelle Piano. Bild 3 av 4

​Francesca Caccini spelande luta, målning av Orazio Gentileschi.

Bild 4 av 4
Annons
Annons
Annons
Annons