Annons
Recension

Skoklosters slott under 350 årBarockens överdåd

Publicerad

Från mitt första besök på Skokloster minns jag bäst den stora tomma salen på tredje våningen. Den stack av från de lyxigt inredda rummen i andra delar av slottet. Jag minns också kejsarbysterna i korridorerna, målade i gråtoner på platta träskivor ovanför dörrarna, och svärmarna av sentenser skrivna på väggen - en tydlig markering av romerska ideal.
Husets byggherre, Carl Gustaf Wrangel, hade som sitt eget valspråk ett motto från Ovidius, ”Det är inte det förgängliga jag eftersträvar”, men det var en föresats som han i allmänhet hade svårt att leva upp till. Skokloster är fullt av det som mott och mal förtär. Det i dag alltjämt ofärdiga rummet var tänkt att bli det mest storslagna av alla, men de materiella villkoren ändrades drastiskt vid hans död, och bygget avstannade.
Carl Gustaf Wrangels ofullbordade har emellertid visat sig vara en stor tillgång för eftervärlden. Skokloster har levt
vidare som ett estetiskt och pedagogiskt projekt. Som kombinerad forsknings- och museimiljö är det stora huset också svårt att överträffa. Samlingarna av konst, vapen och böcker lockar till lärda studier, utställningar och nya publikationer; det just utkomna praktverket Skokloster under 350 år är säkerligen inte det sista.

Det finns ett rikligt källmaterial som utnyttjades av Erik Andrén då han för länge sen skrev Skoklosters byggnadshistoria. Arkitekten Ove Hidemark har sedan gått vidare och särskilt studerat takstolskonstruktionen, som ligger synlig i det ofärdiga rummet och på vindarna.
Senare tiders förändringar och tillägg har varit svårare att fånga, här gjorde man under Magnus Brahes tid allt för att sudda ut gränserna mellan barockens inredningsideal och det rådande 1800-talets. Ove Hidemark har tillsammans med sin hustru Elisabet Stavenow också sysslat med denna problematik, som har sin bäring för dagens antikvariska insatser. Deras undersökning redovisades 1995 i en volym med titeln ”Eko av
historien”. Nu sammanfattar Hidemark sina erfarenheter: ”Tio år tog det att återupprätta gammal byggnadsteknik, material, verktyg och metoder - en mycket lärorik process. Kanske har ändå det viktigaste varit att behålla den atmosfär av åldrandets patina, av tidens obevekliga gång i slottets långa och spännande historia - att respektera dess årsringar. Arbetet bidrog dessutom till att etablera ett nytt ideologiskt förhållningssätt i svensk restaureringshistoria.”

Annons
Annons
Annons
Annons