Annons
Recension

DopplerBarnsligt pladder inte moget för samhällskritik

Erlend Loe stör sig på 17:e maj.
Erlend Loe stör sig på 17:e maj.
Publicerad

En man i sina bästa år får plötsligt nog. Vardagen står honom upp i halsen; präktigheten, konsumtionshetsen, mediebruset, barnen, frun, villan, rubbet. Han måste ut och bort, och således blir han rebell, en tvättäkta norsk rebell, vill säga, som flyttar ut i skogen, ensam, dräper älg och yxar till en totempåle. Hans namn är Doppler och han är huvudperson i Erlend Loes nya roman Doppler. Som börjar bra. Texten lever, och tanken, ungefär som något okänt nytt i den vida glipan mellan Tomas Tidholm och Henry David Thoreau.
Känslan står sig en liten stund, några sidor i alla fall. Sedan tröttnar jag. Absurdismen blir snart nog alltför grov och gapig och samhällsanalysen visar sig vara grund som ett fågelbad.

Den flyktige Doppler vill vara ensam i skogen med sitt folkförakt, men misslyckas kapitalt på grund av att omvärlden hela tiden tränger sig på.
Den förste som tar sig in i hans tält är älgkalven Bongo. Också han är ensam sedan den hungrige Doppler knivdödat hans mor, och hur det nu är så uppstår tycke dem emellan. Pikant och småkul, men inte mer.
Senare ansluter även Dopplers femårige son Gregus, inbrottstjuven Järnroger, en vilsekommen moderat samt en herre vid namn Düsseldorf, bitter son till tysk soldat. Stundtals är det rena lägerskolan.
Skogsbacken där Loes antihjälte tryckt ner sina tältpinnar ligger passande nog på bekvämt promenadavstånd från Oslo, varför Doppler ledigt kan stjäla vad han behöver i andras källare, terrorisera motionärer och idka byteshandel i närmsta snabbköp. Han besöker till och med ett föräldramöte i skolan där hans tonårsdotter går, men gör ingen vidare lycka med sina propåer om att ungdomarna borde få supa mer på helgerna för att undslippa den duktighet han själv så länge plågats av.

Annons
Annons
Annons