Annons

Barnsjukhuset mår inte bra

Det skulle bli världens bästa barnsjukhus. Men Astrid Lindgrens barnsjukhus goda rykte har kommit på skam efter rubriker om barndråp och feldoseringar. Sjukhuset har efter händelserna slutit sig.

Uppdaterad
Publicerad
Foto: BJÖRN LARSSON ASK, TOMAS ONEBORG, CLEIS NORDFJELL

Dr Alban var där, liksom Lasse Berghagen och Carola. Som kronan på verket klippte drottning Silvia bandet utanför Astrid Lindgrens Barnsjukhus denna somriga invigningsdag i juni 1998.

– Vi ska bli världens bästa sjukhus, utropade initiativtagarna.

Förhoppningarna på det nya sammanslagna superbarnsjukhuset var stora. Namnet var också en genialisk pr-kupp för att få tillräckligt med pengar till projektet.

Annons

Astrid Lindgren själv var för krasslig för att vara med på invigningen, men skänkte en miljon kronor så att väggarna skulle kunna prydas med Pippi, Emil och Madicken.

Drygt tio år senare lär sig svenska folket ordet ”tiopental” vilket blir början till ett tufft år för sjukhuset. Den 2 mars chockas personalen när polisen griper en välrenommerad barnläkare. Åklagaren misstänker att en för tidigt född flicka fått en dödlig injektion av tiopental, ett kraftigt narkosmedel. Inom kort väntas åklagaren ta beslut om åtal.

Orden dråp och barnsjukhus är inga bra signalord för oroliga föräldrar och förtroendet för barnsjukvården fick sig en törn. Snart hamnade Astrid Lindgrens i fokus igen när allvarliga problem med läkemedelshanteringen avslöjades. Bland annat hade en för tidigt född pojke varit nära att få en tio gånger för hög dödlig dos av smärtstillande läkemedel.

I oktober visade också SvD:s granskning att Astrid Lindgrens barnsjukhus toppar årets lista över Lex Maria-anmälningar. De flesta handlade om feldoseringar. Socialstyrelsen gav också hård kritik för den undermåliga läkemedelshanteringen.

En sjuksköterska berättar att det som tidigare varit en bra isbrytare på en fest plötsligt inte är lika gångbart.

– Man blir attackerad direkt när man berättar var man jobbar. De tycker att vi verkar vara ansvarslösa och slarviga. Men de ser inte att det här är ett precisionsarbete med mycket små patienter under stor press, säger hon.

Och vad kan vara värre än om det inte går som man vill med ens barn? Anna Segerström, mamma till 1,5-årige Theodore, fick nyligen hem ett papper i brevlådan om att hennes anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, inte leder till några åtgärder. Liksom de flesta av årets elva anmälningar från föräldrar.

Nu vill hon mest glömma sonens tuffa start i livet på sjukhuset förra året. Theodore springer omkring i lägenheten i Solna och hans största problem nu är hur han ska förhålla sig till sin nye lillebror Willhelm, sju veckor.

Theodore föddes med hjärtproblem och i samband med utredningen upptäcktes en förändring längs med ryggraden. Efter operationen missar en sjuksköterska på barnintensiven att han redan har smärtlindring med Ketanest via huvudet. En till infart sätts via ljumsken och plötsligt får tre månader gamla Theodore dubbel dos.

– Själva doserna var inte livsfarliga, men han hade ju sitt hjärtfel och är extra känslig. Och på barnintensiven får det inte hända sådana saker, säger Anna Segerström om varför hon anmälde.

I utredningen skriver sjukhuset att brister i rutiner ”sannolikt bidragit till den felaktiga behandlingen”. Men att det inte går att avgöra vilken sjuksköterska som gjort fel.

Anna Segerström berättar om fler problem. Edan som pumpade in smärtstillande medel efter operationen lossnade och smärtteamet tog fem timmar på sig att anlända och när Theodore till slut fick komma hem fick han njurbäckeninflammation från bakterier via katetern – och fick åka in igen.

Anna Segerström vill understryka att många sjuksköterskor var fantastiska, men att mycket var rörigt och att många var oerfarna.

Nu har Theodore fått sluta med den starka hjärtmedicinen och kan i stort sett leka som andra barn.

– Jag hoppas bara att de skärper till rutinerna för andra barns skull, säger Anna Segerström.

SvD försöker under flera veckor få besöka sjukhuset för att få svar på varför felen uppstår – och hur uppmärksamheten påverkat personalen. Men där tar det tvärstopp. Infektionsrisk och svininfluensa stänger ute besökare, menar chefer och pressavdelningar. Men det är inte hela sanningen.

– Personalen behöver arbetsro, man har varit besvärad av den starka mediala uppmärksamheten och är negativ till besök, säger presschefen Klas Östman.

Frågan är om det bara handlar om omsorg om personalen. SvD har talat med sjuksköterskor, läkare och undersköterskor om situationen på sjukhuset. Otydligt ”diktatoriskt” ledarskap, ryktesspridning, hög stressnivå och ständig underbemanning nämns ofta. Påtaglig är också rädslan för att uttala sig offentligt.

– Folk är hämmade att prata, det har varit så väldigt mycket negativ publicitet, säger en sjuksköterska.

Flera som SvD talat med har egna tunga erfarenheter av hur ledningen kan straffa den som har avvikande mening. Obekväma personer har omplacerats, folk har känt sig trakasserade av ledningen och kallats ”gnälliga” och ”rättshaverister”.

SvD har även talat med personer som av sjukhusledningen beskyllts för att vara illojala efter att ha yttrat sig om missförhållanden i medierna. Det finns också exempel på personal som förbjudits yttra sig till pressen.

Sjukhusets huvudskyddsombud Marta Christensson bekräftar att personal kränkts av ledningen som straff för att de varit kritiska. Hon säger att det hänt att personers liv förstörts på oklara grunder, genom till exempel radikala omplaceringar.

Ett exempel som lyfts fram som exempel på ledningens ledarskap är införandet av läkemedelsmodulen i det nya journalsystemet Take care. Många uttryckte då rädsla för feldoseringar med den krångliga omvandlingen till milliliter från milligram. Läkare berättar om kraftiga protester som snabbt avfärdades med att ”nu var det bestämt så”.

Kritiken mot det nya journalsystemet var uppenbarligen befogad. Sedan det infördes ökade de läkemedelsrelaterade misstagen men först sedan SvD skrev om det beslutade ledningen sig för att införa ett varningssystem mot överdoseringar.

Huvudskyddsombudet Marta Christensson har sin förklaring till problemen: Sämre resurser orsakar stress som orsakar fel. En förklaring som hon delar med barnläkarföreningens ordförande Margareta Blennow, som varit bedrövad över skriverierna.

– Efterdyningarna av stora omorganisationer på Astrid Lindgrens i kombination med många nyfödda barn och att man har dragit ned platsantalet ganska rejält påverkar. Organisationen har slimmats så till den milda grad att det inte finns någon luft kvar, säger hon.

Och hos många finns en molande rädsla för att något ska gå fel igen.

– Alla tänjer på sina gränser hela tiden. Som personal kan jag känna efter ett arbetspass att det var väl tur att det inte hände något idag, säger en barnsköterska.

Svante Baehrendtz, chefläkare på Karolinska sjukhuset, tycker inte att man slimmat för hårt.

– Alla organisationer strävar efter att öka sin effektivitet. Det behöver inte innebära att man springer fortare. Vi vill ta bort onödiga moment och onödig väntetid.

Kerstin Dahlström, tf divisionschef på Astrid Lindgrens tycker att kritiken mot sjukhuset har varit orättvis.

– Utan tvekan har vi problem som vi måste arbeta med. Men en del av kritiken har direkt koppling till vårt arbete där vi uppmuntrar medarbetare att rapportera brister.

Hon säger också att det är ett stort problem om personalen inte vågar uttala sig.

– I några situationer har sjukhuset utsett officiella talespersoner som uttalat sig å sjukhusledningens vägnar. Det är möjligt att det kan ha missförståtts.

Sjukhuset har också blivit en sluss för unga och erfarna. På fem år har en tredjedel av arbetsstyrkan bytts ut, visar statistik som SvD tagit fram. Det är inte mer än på andra jämförbara barnkliniker i Sverige, men skapar ändå problem. På vissa avdelningar, som neonatalen, har 82 sjuksköterskor slutat på fem år.

Det finns exempel på nyutbildade sjuksköterskor som arbetat i fem-sex månader och sedan tvingats bli handledare för nästa kull.

En barnskötare som arbetat på Astrid Lindgrens i många år berättar att omsättningen påverkar hela personalgruppen:

– Det är mycket att ta in och rutinerna är dåliga. De nya hinner inte bli trygga och komma igång, man kör hårt med dem. En del hinner knappt bli inskolade innan de måste ta hand om de allra sjukaste barnen. Det är klart att det blir en säkerhetsbrist, säger hon.

En av anledningen till att sjuksköterskor slutar är att lönerna är under all kritik, enligt sjuksköterskan Zuzana Dubavanova. Hon är en av få som kritiserar sjukhuset offentligt, kanske för att hon redan har ett nytt jobb och har flyttat till Norge.

– Det är bara nyutexaminerade som accepterar lönerna. För att få ett säkrare sjukhus måste man lyckas behålla fler erfarna så att man känner sig trygg, säger hon.

2007 gjorde Vårdförbundet en undersökning bland medlemmarna på Astrid Lindgrens och uppmärksammade ett annat problem. Bara 40 procent var specialistutbildade på barn, trots att Socialstyrelsen rekommenderar att samtliga ska ha barnsjuksköterskeutbildning. Efter det har ledningen försökt att satsa på vidareutbildning. Det har gett ett visst resultat. Men i de senaste siffrorna som SvD har låtit personalavdelningen ta fram har fortfarande 384 sjuksköterskor av 881 ingen specialistutbildning.

– Det är anmärkningsvärt att andelen fortfarande är så liten. Det måste stimuleras mer med lön och bidrag under studierna men kanske också med andra åtgärder, säger Vårdförbundets representant Gunilla George.

Hon säger att det är en utmaning att bolla med läkemedelsdoserna på ett barnsjukhus.

– Man kan ha en sexmånaders bebis i en säng och en finnig tonåring som väger som en karl i den andra. Har man inte rätt förutsättningar är det klart att det lättare kan bli fel.

Kerstin Dahlström menar att arbetstiderna skrämmer bort sjuksköterskorna.

– Vi har svårt att rekrytera och behålla erfarna barnsjuksköterskor. Och mindre erfaren personal och hög personalomsättning ökar riskerna.

Men självklart är inte allt grått på Sveriges största barnsjukhus. I intervjuerna med läkare och sjuksköterskor, och i sjukhusets egna personalenkäter, framkommer det att de flesta är stolta över sina jobb.

– När det blåste som mest kring sjukhuset fick vi också många uppmuntrande vykort från föräldrar som ville visa sitt stöd, säger en kvinna som jobbat i fem år på sjukhuset.

Och som flera läkare utrycker det:

– Eftersom det finns en äkta kärlek till patienten står man ut. Lyckan av att få ett sjukt barn att bli friskt överträffar det mesta.

Annons
Annons
Foto: BJÖRN LARSSON ASK, TOMAS ONEBORG, CLEIS NORDFJELL Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons