Recension

Hans och GretaBarnsaga med undertext

Under strecket
Publicerad
Annons

Äntligen får man höra Engelbert Humperdincks opera Hans och Greta på Operan, det var 60 år sedan sist! Dirigenten Siegfried Köhler och Hovkapellet lyfter med glasklar precision fram trådarna i den musikaliska väven av wagnerinspirerad orkestersats, naturromantiskt tonmåleri och det tyska sångspelets folkton i en dynamisk tolkning som balanserar klangraffinemang med vismelodik. Susann Véghs Hans och Miah Perssons Greta har vokalt syskontycke, deras stämmor flätas i strausskt silverskimmer, de andas samma enkelhet i aftonbönen och smälter samman i glasyrglänsande godisextas.

Den sceniska berättelsen i Werner Pichlers regi är inte lika självklar. Texten bygger på bröderna Grimms saga och är skriven av Humperdincks syster Adelheid Wette. Under ouvertyren ljussätts de musicerande keruber som smyckar scenöppningen för att hålla ett vakande öga över syskonen. Familjens stuga är torftigt grå, men med förskjutningar i proportionerna som gör soffan enorm och barnen värnlöst små. Miah Perssons bekymmerslösa Greta och Susann Véghs trubbiga Hans studsar på soffkuddarna. MariAnne Hägganders frustrerade mamma och Gunnar Lundbergs hurtigt trallande pappa verkar mogna för familjeterapi innan konserverna håvas fram ur plastpåsarna. Barnen lyssnar till sagan om häxan, men skickas aldrig ut i skogen utan tar steget från verklighetens armod till fantasins färgsprakande vegetation.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons