Annons

Barnförhör bör vara mindre skrämmande

När ett sexuellt utsatt barn förhörs av polis sker det vanligtvis i ett så kallat barnahus. Tanken är bra men löser inte svårigheterna som barnen tvingas utstå i samband med förhöret, skriver psykoterapeut Börje Svensson.

Under strecket
Publicerad

När barnen förhörs i ett så kallat barnahus pekar förhörsledaren på kamerorna och berättar att samtalet kommer att filmas och att det i ett annat rum finns ett antal människor som tittar och lyssnar, skriver Börje Svensson. Bilden är från Lunds barnahus.

Foto: HUSSEIN EL-ALAWI/SYDSVENSKAN/SCANPIX

När barnen förhörs i ett så kallat barnahus pekar förhörsledaren på kamerorna och berättar att samtalet kommer att filmas och att det i ett annat rum finns ett antal människor som tittar och lyssnar, skriver Börje Svensson. Bilden är från Lunds barnahus.

Foto: HUSSEIN EL-ALAWI/SYDSVENSKAN/SCANPIX
När barnen förhörs i ett så kallat barnahus pekar förhörsledaren på kamerorna och berättar att samtalet kommer att filmas och att det i ett annat rum finns ett antal människor som tittar och lyssnar, skriver Börje Svensson. Bilden är från Lunds barnahus.
När barnen förhörs i ett så kallat barnahus pekar förhörsledaren på kamerorna och berättar att samtalet kommer att filmas och att det i ett annat rum finns ett antal människor som tittar och lyssnar, skriver Börje Svensson. Bilden är från Lunds barnahus. Foto: HUSSEIN EL-ALAWI/SYDSVENSKAN/SCANPIX

BRÄNNPUNKT | SEXUELLA ÖVERGREPP

Jag efterlyser inte skickligare förhörsledare utan ett mer flexibelt och barnvänligt sammanhang.
Börje Svensson

En tioårig flicka hämtades till polisförhör när det uppdagats att hennes pappa förgripit sig sexuellt på henne. Flickan, som gått i terapi hos mig, berättar i en tv-intervju åtta år efter polisförhöret om ångesten när de visade henne en bild som pappan tagit på henne. ”Då fick jag känslan av att de tagit in mig till polisen för att jag tagit av mig kläderna framför kameran, att jag har gjort något fel, och att jag kommer hamna i fängelset. Det var mycket skuldkänslor för jag tänkte att det var mitt fel.”

När ett sexuellt utsatt barn förhörs av polis kommer det vanligtvis till ett ”barnahus”. Anledningen till att man har startat barnahus i Sverige är att miljön ska vara tilltalande för barn. Det ska finnas ett barnvänligt väntrum och en atmosfär som inte ”luktar” myndighet. Barnahuset ska också vara en knutpunkt för samordning mellan myndigheter i dessa ärenden.

Annons
Annons

Tanken är bra, men
barnahusen löser inte svårigheterna som barnen tvingas utstå i samband med förhöret. I
stora polisdistrikt kan ett barn som ska förhöras tvingas åka tio,
ibland femton mil för att komma till
barnahuset. Det hämtas till förhöret av en ”särskild företrädare”. Om någon förälder misstänks, vilket är vanligt när det gäller misstankar om brott mot mindre barn, ska de inte ha vetskap om att deras barn ska förhöras. Inte heller barnet får veta vad polisen ska fråga om. Det är inte svårt att tänka sig in i hur konstigt och oroligt det måste kännas för barnet under en
sådan transport.

I förhörsrummet står två fåtöljer halvt vända mot varandra. Mellan dessa finns som regel ett litet bord. Barnet sitter i den ena och förhörsledaren i den andra. Det finns två väggfasta kameror och en mikrofon. Väggarna är kala och neutrala. Det ska inte finnas något som kan distrahera barnet, inget som kan avleda, inget att gömma sig bakom. Rummet är tomt på leksaker och ritmaterial. Meningen är att barnet ska ge en muntlig berättelse av de övergrepp man misstänker kan ha ägt rum. Tidigare använde man sig av dockor och ritmaterial för att hjälpa barnet att beskriva övergreppen. Det är naturligt för mindre barn att vilja visa på en docka eller rita samtidigt som de verbalt berättar om en svår händelse. Nu har man i stort sett övergivit den samtalshjälpen. Det ska vara ett samtal som i stort sett ska gå till som när två vuxna sitter och pratar. Barnet förväntas berätta, utan hjälp av ledande frågor, vad som har hänt, när det hänt, hur många gånger det hänt. Helst kronologiskt i tidsföljd och in i minsta detalj. Det är naturligtvis svårt för förskolebarn, som ännu inte lärt sig sortera bland timmar, dagar, månader och år. Rättsväsendet måste veta exakt hur övergreppen gått till för att kunna brottsrubricera händelsen. Inte lätt när hela situationen är skrämmande, pinsam och plågsam och inget material, som kan vara till hjälp finns tillgängligt.

Annons
Annons

Innan förhöret startar berättar förhörsledaren för barnet hur förhöret ska gå till och vilka fler som är närvarande när de pratar. Förhörsledaren pekar på kamerorna och berättar att samtalet kommer att filmas och att det i ett annat rum finns ett antal människor som tittar och lyssnar. Det kan bli en lång uppräkning. I ”medhörningsrummet” kan det sitta socialsekreterare, psykologer från BUP, åklagare, målsägarbiträde, den misstänktes advokat och en poliskollega till förhörsledaren.

Tänk er in i situationen att sitta i
ett förhörsrum och försöka berätta om skrämmande kränkande och skamliga sexuella övergrepp där barnet kanske dessutom blivit hotat
att inte
berätta och samtidigt veta att många främmande människor tittar, lyssnar och filmar.

Sedan början på 1990-talet har jag arbetat med behandling av barn som utsatts för sexuella övergrepp. Mänga barn har jag pratat med och många barnförhör har jag sett. De poliser som genomför barnförhören är beundransvärda. Utifrån svåra omständigheter lyckas de inte sällan skapa en så förtroendefull atmosfär att barnet trots allt berättar.

Det är själva omständigheterna, regelverket kring barnförhören, som jag reagerar mot. Jag vet att man måste beakta rättssäkerheten och att domstolens viktigaste uppgift är att inte döma någon oskyldig. Men måste resan till barnahuset vara så obegriplig för barnet? Måste barnförhöret vara som ett vuxensamtal, och måste det vara så många närvarande människor när barnet förhörs? Ojämlikheten mellan målsägare och misstänkt är alldeles för stor när det gäller mindre barn som ska berätta om sexuella övergrepp.

Annons
Annons

Jag tycker att man fastnat i en metod som är bra för rättssäkerheten när det gäller den misstänkte, men inte för barn som har något att berätta och som är så rädda att de helst skulle vilja viska det i örat på en vuxen de litar på. En stor majoritet av barnförhören läggs ner på grund av att brott inte kan styrkas. Den metod man nu använder sig av kan inte vara den slutgiltiga. Att reducera antalet närvarande vid barnförhör borde inte vara omöjligt. Barn är olika. Alla klarar inte att sitta i ett förhörsrum och inför publik och kameror avslöja förövare de dessutom är rädda för. Nu finns det teknik för att göra förhören mer flexibla. Bärbara små videokameror, bra portabla ljudmikrofoner. Kanske är barnahus endast en historisk parentes. Ett modernare sätt är kanske att förhöra barn i miljöer som de är någotsånär trygga i, miljöer som finns i närområdet. Kanske behöver man inte ha en ”läktarpublik” vid det första, mest känsliga förhöret med barnet? Det är dags att finna alternativ till den nuvarande ordningen för polisförhör av mindre barn.

Man har kompetensutvecklande kurser för poliser som gör barnförhör. Det är viktigt. Att prata med barn så de inte tystnar, så man inte förleder dem med ledande frågor, så att förtroende skapas, är svårt. Jag efterlyser inte skickligare förhörsledare utan ett mer flexibelt och barnvänligt sammanhang. Tillsätt en utredning där jurister och psykologer ingår för att utveckla alternativa förhörsmetoder, som är så skonsamma som möjligt för barnet och där samtidigt den misstänktes rättssäkerhet tillgodoses. Barnahus löser inte problemet med att få fler barn att våga berätta.

BÖRJE SVENSSON

leg psykoterapeut, Pojkmottagningen i Stockholm

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons