Annons
X
Annons
X
Konst
Recension

Ursinnen Barnets upplevelse tas på allvar

KROPPSLIGT Färgfabrikens grupputställning ”Ursinnen” bygger på forskning om barnets perception och uppmuntrar till fysisk interaktion med verken. På Kulturhuset curerar Marianne Lindberg De Geer sin första utställning som konst- och designchef – och tar med två av sina egna verk i grupputställningen.

(uppdaterad)
Nina Katchadourians skulptur ”Baby pow” på Färgfabriken hänger i luften, vilket tvingar betraktaren ner på golvet.
Nina Katchadourians skulptur ”Baby pow” på Färgfabriken hänger i luften, vilket tvingar betraktaren ner på golvet. Foto: MATHIAS JOHANSSON

Ursinnen

Genre
Skulptur
Var
T o m 30/11

Även recension av ”I love it! What is it?”, Kulturhuset. T o m 11/1

”Skulptur”, lär den amerikanske konstnären Ad Reinhardt ha sagt, ”är vad man snubblar på när man backar för att se en målning”. I så fall blir det en hel del snubblande i höst. De stora satsningarna på Moderna museet, Kulturhuset och Färgfabriken handlar alla om skulpturer och installationer i olika former.

Rent strukturellt är urvalen rätt förutsägbara. Moderna museet satsar på världsstjärnor, Kulturhuset på nationella tungviktare och Färgfabriken på en brokig skara konstnärer från när och fjärran. ”Skulptur efter skulptur”, säger Moderna museet. Men jag frestas också lägga till ”Var sak på sin plats”.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Fast det är förstås naturligt att institutionernas olika förutsättningar reflekteras i utbudet. På Kulturhuset och Färgfabriken reflekterar utställningarna dessutom att de båda curatorerna även är konstnärer vilka också figurerar i utställningarna. På Kulturhuset curerar Marianne Lindberg De Geer sin första utställning som konst- och designchef, där hon bygger på ett antal konstnärer som debuterade ungefär samtidigt som hon själv. Och på Färgfabriken gör Mats Bigert från Bigert och Bergström en utställning med konstnärer som länge funnits i duons närhet.

    Annons
    X

    ”Ursinnen” bygger på forskning om barns perception. Först tänker jag att satsningen på barn är en konsekvens av de riktlinjer som styr våra kulturbidrag. Men jag blir positivt överraskad av att barnfrågan tas på allvar och följs upp med en rik programverksamhet, samtidigt som utställningen är nog så givande även för vuxna. Från det att Lundahl & Seitl låter oss ”födas” in i utställningen, dragna på en liten vagn, möter flera verk där barn- och vuxenperspektiv korsas. Jag uppskattar särskilt musikerna Goran Kaijfes och David Österbergs lilla sfär som är lättare att komma in i för barn än för vuxna och som invändigt uppmuntrar till en rätt hysterisk interaktion.

    När jag var på plats tog barnen det till sig direkt, medan vuxna fann skruvandet på rattar mer obekvämt. Kanske är det förnuftet som lägger hinder i vägen.

    Även **Nina **Katchadourian och Ebba Matz tar avstamp i barnets förutsättningar när de tvingar ner besökaren på golvet och bli betraktade från ovan. I dessa bästa stunder blir utställningen verkligen en plats där besökaren får reagera och reflektera över barnets perspektiv. Man har valt att inkludera betraktarens kropp i så många varianter som möjligt, vilket ibland känns sökt.

    Så ”ursinnlig” är inte den upplevelsen. Därför är det skönt att kunna sitta och betrakta Kevin Schmidts videoverk där en väldigt juldekorerad villa agerar ljusorgel i takt med musik.

    På K **ulturhuset **har man låtit ett antal välkända konstnärer ta ordentligt med plats på plan 5. Lösningen med att låta rummet bli en enda sal känns uppfriskande och öppet. Av förhandsmaterialet hade jag förväntat mig en 1980–90-talsnostalgi, men fokus ligger på konstnärer som slog igenom under denna period snarare än på den konst de gjorde då. Det är ett bra val.

    Även om jag gillar Ulf Rollofs äggkastarmaskin från 1997, är det mer givande att se hur konstnärer går vidare. Meta Isæus-Berlins ”Uppvaknandet, badrummet” är förvisso att betrakta som en uppdatering av tidigare installationer där allting svämmar över, samtidigt är det spännande att se vad som händer när en konstnär går tillbaka till tidigare idéer och raffinerar dem. Konstproduktion är ingen linjär process.

    Till skillnad från på Färgfabriken finns alltså ingen tydlig agenda bakom utställningen, vilket också gör att den blir lite spretig där starka enskildheter går ut över helheten. Marianne Lindberg De Geers humoristiska och lätt klaustrofobiska skulpturgrupper går fint ihop med Truls Melins tygsjok och med Carin Ellbergs nylonstrumpekonstruktioner. Men de har inte så mycket med Olov Tällströms maskiner att göra, där ”Twister” visar transparanta färgskivor som snurrar längs en axel och ”Zen” består av en maskin som ritar med sand över en stor vit golvyta.

    Visst visar sammanställningen på skulpturkonstens spännvidd, men jag saknar ändå ett tydligare påstående om hur vi ska se på denna mångfald. Öppenheten i utställningstitelns ”What is it?” räcker inte som svar.

    Annons
    Annons
    X

    Nina Katchadourians skulptur ”Baby pow” på Färgfabriken hänger i luften, vilket tvingar betraktaren ner på golvet.

    Foto: MATHIAS JOHANSSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X