X
Annons
X
Recension

Det är 1988 och har precis börjat snöa Barndomsminnen i skuggan av fåfängan

Det är det där andra med författaren Sigge Eklund, det biografiska som pockar på uppmärksamhet: farfar hette Bengt Eklund och var Dramatenskådespelare, och tillika Tjorvens pappa; farmor var Fylgia Zadig, också hon verksam inom film och teater; pappa är Klas Eklund, SEB:s firade chefsekonom, som varit rådgivare åt Olof Palme, men också skrivit deckare, som gått på teve (Minns ni Anders Ahlbom som kung fu-tränad snut i ”Läckan”?); och sist men inte minst har vi lillebror Fredrik, som sadlat om från it-direktör till glassig bögporrskådis i Förenta staterna, och skrivit en bok om sina pikanta erfarenheter (utkommer om någon vecka). Biografiska detaljer ska man alltid hålla utanför läsningen av ett skönlitterärt verk, men med Sigge Eklund är det omöjligt, i synnerhet när det gäller hans senaste roman, Det är 1988 och har precis börjat snöa, som handlar om uppväxten och den eklundska familjens svårartade
narcissism. Fåfängan, medger Eklund, är en släktförbannelse, men det är uppenbart att han i djupet av sin natur inte skäms särskilt mycket för denna ”djävulska smitta”, utan mer betraktar den som en drivkraft - och därmed ett övertag, om vi utgår från det sociobiologiska perspektiv som han anlägger i en annan roman, ”Den sista myten” (2002).

Efter debuten "Synantrop" (1999), en innerlig och finputsad kärleksroman, och "Den sista myten", ett strukturellt övningsstycke som stundtals kryper pinsamt nära Paul Austers New York-trilogi, har Eklund äntligen skrivit en text som det verkar ha varit omöjligt för honom att inte få ur sig: det är en uppgörelse med en självupptagen fader, men framför allt en impressionistiskt solstrålande barndomsskildring, sensibel och förundrad, som dröjer sig kvar, likt en vandrande ljuspunkt på näthinnan. Eklund sätter försommarens skyar över Akalla i rörelse, och det är en bakåtspolande manöver som får solen att glöda över Järvafältet med samma hetta som på åttiotalet, då
berättaren cyklade över de böljande ängarna, med Granholmstippen i fjärran, och drömde om en flicka som doftade av namngivet jordgubbstuggummi och namngiven hårspray, eller i hög fart, med vägdammet bolmande bakom däcken, mot Kistagallerian, för att inhandla en efterlängtad livebox med namngiven artist, för en "namngiven" penningsumma.
Ja, tidsmarkörer finns här, och som alltid är de besvärande först när man anar att de suttit som en personlig klåda på författaren, och deras allmängiltiga betydelser inte riktigt når fram. Eklund är sparsmakad, men "droppar" ändå ett och annat Refresher-papper.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X