Annons
X
Annons
X

”Barnbarnen uppträder sexualiserat”

Psykologen Madeleine Gauffin Rahme svarar på läsarnas frågor på SvD.se/idag.

(uppdaterad)
Psykologen svarar

FRÅGA: Mina barnbarn bor femtio mil bort så vi träffas inte så ofta. De är sex och åtta år, en flicka och en pojke. De uppträder sexualiserat, till exempel onanerar pojken (8) ogenerat i soffan när han tittar på tv. Han tycks omedveten om att det kanske inte är lämpligt. Hans far kan lugnt sitta strax intill utan att säga något. Pojken har ofta naken överkropp inomhus (december sist) och svarar ”jag får det” (vara halvnaken) när jag föreslår att han ska klä på sig.

Flickan (6) rider med glasartad blick på soffkarmar och gnider underlivet mot föremål. Till skillnad från sin bror avbryter hon sig när hon ser att jag ser. Redan som blöjbarn onanerade hon genom att gnida sig mot tvärstaget på den höga barnstolen. När hon var fem greppade hon en gång mig (65) med ett plötsligt och hårt tag i mitt skrev. Jag blev chockad. Hon springer gärna omkring för övrigt påklädd men med naket underliv, och ”råkar” ibland hastigt skreva framför min blick. Hon tycker det är spännande att försöka kika upp under besökande tanters kjolar.

Jag är orolig och undrande. Jag har talat med min dotter om detta, hon reagerar häftigt med att kasta skuld på mig och anklagar mig för ”sexualskräck”, säger att jag ”är ständigt ute efter att finna fel”, jag ”tycker inte om mina barnbarn” etcetera. Barnens far är aldrig närvarande när jag tar upp min oro över detta..

Annons
X

Mina egna fyra barn som jag var hemmamamma till visade aldrig sådana här tendenser (i alla fall inte när någon såg). Ligger det i tiden? Jag frågar så märkligt därför att jag en gång när jag skulle hämta mitt då fyraåriga barnbarn på dagiset, och böjde mig för att knyta hennes skor, snabbt hann bli klämd på brösten av en pojke i tre-fyraårsåldern. Normalt pratar inte min dotter och jag om sex. Från annat håll har jag hört att hon och hennes man har ”ett tillåtande och öppet förhållande till sexualitet”.

Vet inte vad jag ska göra. Familjen är för övrigt välfungerande och ganska ”lyckad”.

Irene

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    SVAR: Det låter inte alls ok att barnen exponerar sig själva och onanerar tvångsmässigt helt utan hämningar. Det låter mycket märkligt och oroande; bland annat att pappan inte reagerar för hur pojken helt öppet onanerar. Utan att vilja spekulera i vad de varit med om, måste jag ändå säga att sannolikheten att de har upplevt, på ett eller flera sätt, sexuellt präglade situationer som defintivt inte är för barn, tycks oroande stor.

    Detta är för stort och komplicerat för dig att ta hand om. Du kan förstås ha dina barnbarn boende hos dig under ett lov och då se hur det blir med deras beteenden och se om de vill prata med dig om vad som händer i familjen. Dock verkar det som att barnen har normaliserat sitt sexella beteende. De upplever inte att de gör något konstigt eller fel. Det i sig säger förstås också något om hur man handskas med vuxensex i familjen.

    Sex är något alla vuxna ska hålla för sig själva. Barn ska aldrig behöva bli vittne till detta och naturligtvis aldrig någonsin medverka. Detta är självklart för de flesta människor med friska gränsdragningar men ändå finns vuxna, som inte alls förstår detta. Därför råkar en hel del barn illa ut och traumatiseras för livet.

    Detta som barnen lever i bör snarast få ett slut. Eftersom du inte kan prata med din dotter eller din svärson måste du vända dig någon annanstans. Jag råder dig att slå larm till socialtjänsten där de bor. Man kan göra en helt anonym, skriftlig anmälan där du beskriver dina observationer. Var tydlig i din anmälan och så konkret du kan. Socialtjänsten är skyldig att utreda alla anmälningar om att barn far illa.

    Jag skulle också föreslå dig att skicka en kopia till barnens skola och klassföreståndare. Det är viktigt att det blir många vuxna som vet hur barnen har det. Jag förstår att du nu invänder att din dotter och mannen skulle misstänka dig. Då måste du ändå överväga hur det annars blir. Dessa barn behöver hjälp – du är den enda som har insyn och det ansvaret förpliktigar.

    I mitt arbete träffar jag inte så sällan vuxna barn som varit utsatta för övergrepp i barndomen. I samtliga fall vittnar de om att det fanns vuxna som såg vad som pågick men som lät rädsla hindra dem från att ”lägga sig i.” Detta har skadat barnen djupt, eftersom barn är mycket utsatta i dysfunktionella familjer och beroende av andra för att hjälpas ur smärtsamma och hemska lägen.

    Madeleine Gauffin Rahme

    frågor & svar svd.se HÄR mailto:psykologensvarar@svd.se här mailto:psykologensvarar@svd.se Ställ en egen fråga! mailto:psykologensvarar@svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X