Annons
Recension

Marcoeffekten Bara att kapitulera

RÄTTA BALANSEN Jussi Adler-Olsens ”Marcoeffekten” är riktigt bra kriminallitteratur, vars stora kvaliteter är intrigen och personteckningen, skriver Magnus Persson.

Uppdaterad
Publicerad

Den femte delen av danske deckarförfattaren Jussi Adler-Olsens serie om Carl Mørck och hans Avdelning Q inom Köpenhamnspolisen har nu kommit i svensk översättning. Boken heter ”Marcoeffekten”, och trots att det är den första jag läser och därför inte hänger med på alla anspelningarna till tidigare fall, så är det bara att kapitulera. Detta är helt enkelt riktigt bra kriminallitteratur.

I handlingens centrum står den unge pojken Marco som, liksom resten av sin familj, lever i ständig skräck för farbrodern och klanledaren Zola. Han är tyrannen som med hot, våld och oinskränkt makt styr och ställer över gruppens mångförgrenade och mestadels kriminella aktiviteter. Fasaden utgörs av omfattande tiggarverksamhet i kvarteren runt Rådhuspladsen, men till bilden hör också ficktjuveri, villainbrott och, skall det visa sig, långt värre sysslor. Av en slump får Marco reda på att klanen mördat en man. Marco hotas av lemlästning, och hans enda chans är att bryta med familjen och fly från Zola. Parallellt med detta får poliserna i Avdelning Q nys på ett potentiellt bedrägeri i ett danskt biståndsprojekt i Afrika. Ju mer de nystar, desto högre upp i statsapparaten och det finansiella etablissemanget verkar ansvaret ligga. Och när en ung okänd pojke på flykt (Marco) börjar förse polisen med ledtrådar förstår man att allt hänger ihop. Som sig bör i en riktig konspirationshistoria.

Annons
Annons
Annons
Annons