Annons

Sara Kristofersson: Banham lyfte fram framtiden i arkitekturen

Arkitektur- och designhistorikern Reyner Banham blev legendarisk genom att kullkasta synen på den modernistiska formgivningen som kallhamrat funktionalistisk för att i stället lyfta fram dess futuristiska uttrycksfullhet.

Publicerad

Reyner Banham (1922-1988) är utan tvekan en av efterkrigstidens mest inflytelserika arkitektur- och designhistoriker. Ett faktum som inte minst bevisas av att hans "Theory and Design in the First Machine Age" fortfarande är i tryck fyra decennier efter att arbetet ursprungligen publicerades 1960. I det tongivande verket reviderade Banham historieskrivningen om den moderna arkitektur- och designutvecklingen - en omvärdering som bland annat innebar en ökad förståelse för populärkulturens betydelse i sammanhanget. Hans entusiasm och framtidsoptimism, fäbless för teknologi och konsumtion, känns numer rätt naiv men har samtidigt gjort honom till en kultfigur i arkitekturvärlden.
I Reyner Banham. Historian of the Immediate Future (MIT Press, 494 s) ger Nigel Whiteley, professor vid Lancaster University, en insiktsfull och genomgripande analys av den brittiska arkitekturhistorikerns omfattande produktion av såväl artiklar som större verk. Enligt Whiteley bör Banham placeras mitt emellan två inflytelserika arkitekturhistoriker - Nikolaus Pevsner och Charles Jencks. Födda 1902, 1922 och 1939 har dessa giganter dominerat en stor del av 1900-talets historieskrivning vilket är speciellt intressant eftersom Pevsner var handledare åt Banham som i sin tur hade Jencks som doktorand - ett slags succession i "rakt nedstigande led" med andra ord.

Redan 1939 började Banham på en teknisk högskola i Bristol eftersom han fascinerades av maskiner. Snart fick han jobb som flygmaskinsmontör men lyckades aldrig få ett högre certifikat och omskolade sig därför till akademiker. I samband med sin examen i konsthistoria vid Courtauld Institute of Art i London 1952 blev Banham deltidsredaktör på den ansedda tidskriften Architectural Review och påbörjade samtidigt arbetet med sin doktorsavhandling - handledd av dåtidens största auktoritet på området, Nikolaus Pevsner.
Pevsner betraktas av många som den designhistoriska disciplinens fader; en ställning han fått tack vare "Pioneers of the Modern Movement" (1936) vilken senare publicerades som "Pioneers of Modern Design" (1949). I det banbrytande verket spåras en mer eller mindre rak linje från William Morris och Arts and Craftsrörelsen via bland andra Louis Sullivan och den tyska organisationen Deutsche Werkbund som kulminerar med Walter Gropius fabriksbyggnader på 1910-talet. Modernistiska pionjärer som i Pevsners ögon uttryckte tidsandan och visade vägen mot seklets mest relevanta stilriktning - en tämligen kallhamrad funktionalistisk form utan plats för individuella och expressiva uttryck.
"Pioneers of the Modern Movement" kan med andra ord betraktas som en lovsång för en särskild stilriktning. De arkitekter och rörelser som inte passade in i detta formspråk - bland andra Antoni Gaudí - negligerades och betraktades som dekadenta, dekorativa avvikelser. Trots att Pevsners historieskrivning var både selektiv och partisk legitimerade den - tack vare konsthistorikerns goda rykte - den funktionalistiska stilen; ett formspråk som så småningom blev synonymt med så kallad god design.

Annons
Annons
Annons
Annons