Bang

Under strecket
Publicerad
Annons

Södra Fot, Tegelviksgatan 40.
Bang
Text: Barbro Alving.
Manus och regi: Judith Hollander
Idé, manus och medverkan: Agneta Wallin
Scenografi och ljus: Anja Rühle och Sven Dahlberg

Minnet efter Barbro Alving, Bang, lever starkt. Hon har fått en tidskrift uppkallad efter sig, och hennes totala ställningstagande mot krig, vilket gav henne en månads fängelse, inspirerade mig en gång att vilja riskera detsamma.
Hon är en förebild på många områden, även om hon som människa var skröplig som vem som helst: rökte och drack för mycket gjorde hon. Men hon var en jäkel till journalist och gav sig inte oförskräckt men ändå beslutsamt iväg till krigsskådeplatser och andra ställen där världens öde avgjordes.
Hon hyllades för sin rapportering från OS i Berlin 1936, i Hitlers bruna skugga, och försörjde sig dessutom på radiokåserier, där hennes mörka röst gav en alldeles särskild auktoritet åt orden.
Nu spelar Agneta Wallin Bang, i en enkvinnasföreställning i ett trångt rum på Södra Fot. Att Bang var en kvinna i en
mansdominerad bransch visas i hennes klädsel: grå byxor med hängslen, vit skjorta och stickad väst, trenchcoat. Så småningom dyker också den karakteristiska baskern upp. Bang är bokstavligen inramad av papper; väggarna är tapetserade med tidningar och möbleringen består av tidningsklädda kartonger. I kartongerna finns massor av sparade lösa lappar med mera, som styr den sceniska berättelsen.
Det är i första hand den unga, litet vilsna Bang vi får möta. Wallins och regissören Judith Hollanders manus bygger helt och hållet på Barbro Alvings egna texter (det kan inte ha varit lätt att välja!) och bär hennes omisskännliga skärpa och bistra humor. Vi får följa Bangs väg in på journalistbanan, bevittna hennes professionella kompetens och självsäkerhet och hennes personliga längtan efter kärlek.
Kärlek är uppsättningens tema: kärleken till freden, till humanismen, till äventyret och faran, till dottern Ruffa och hennes pappa Birger och till ”fru Siöcrona”, som erbjöd Bang ett hem, en efterlängtad fästpunkt
som motvikt till rastlösheten.
Agneta Wallin försöker sig inte på en porträttlik Bang; det är hennes heta och svalkande förhållningssätt hon återskapar. I avslappnad publikkontakt förmedlar hon en människa, en tid, på ett sätt som skänker lust efter mera Bang. Om stolarna varit bekväma och rummet haft bättre luft skulle föreställningen varit enbart uppfriskande.

Annons
Annons
Annons