Recension

Sarah Dawn FinerBalanserat emotionellt utspel

Under strecket
Publicerad
Annons

”Tack, snälla.” Sarah Dawn Finer upprepar den idag så gångbara frasen konserten igenom. Hon tackar publiken, som besvarar henne med ett massivt jublande bifall. Hon tackar sina medarbetare bakom scenen, sin familj och sina vänner och använder lite väl mycket av tiden åt att tacka och presentera sina musiker, som alla har jobbat med henne både länge och i många olika sammanhang. Ola Gustavsson beskrivs som ”en av världens bästa gitarrister” och Per Lindwall är rent av ”världens bästa trummis”. Det är överord förstås, sådant som artister gärna tar till för att höja stämningen. Gustavsson och Lindwall är framstående musiker, det vi sedan länge, men båda kan också vara svenskt duktiga och anonyma. Vilket även får sägas gälla basisten Jimmy Källqvist, klaviaturspelaren Johan Röhr och multiinstrumentalisten Erik Arvinder. I alla fall denna kväll på Cirkus.

Sarah Dawn Finer själv är också en framstående artist. En säker sångerska i svart byxdress med ett balanserat emotionellt utspel och ett naturligt flödande tilltal i de ofta roliga monologerna mellan sångerna. Men det finns även hos henne ett anonymt drag som gör att det mitt i känslostormarna går att förbli oberörd. Jag tror att det både handlar om en brist på friktion, bara något litet som skaver och gnisslar, och en klyschighet i uttrycket. Det gäller såväl musiken som de känslo- och relationsinriktade texterna, där textjaget pendlar mellan att vara ömsom svagt och trånande, ömsom starkt och stöttande.

Annons
Annons
Annons