Krönika

Lars Berge:Bakom mina solglasögon

Lars Berge
Under strecket
Publicerad
Annons

Det skulle vara lätt för mig att säga att jag bara vill skydda mina ögon från skadlig UV-strålning. Men de skamfyllda psykologiska processer som till sist tvingade mig att köpa ett par Ray-Ban Wayfarers är förstås betydligt mer besvärande än själva solljuset. Jag är inte ensam. Svinga din tygpåse på Hornstulls Strand eller rocklubben Debasers uteservering en varm julikväll och jag kan garantera att du träffar ett par.

Låt mig vara tydlig: Om du på något sett skulle antyda att jag skaffat mina brillor för att jag sett unga och hippa Stockholmare bära dem (eller kändisar som ännu inte är döda) sårar du mig djupt. Men om du däremot tycker att de får mig att påminna om en, låt säga, ung Johnny Cash. Eller om du undrar om det inte var sådana där solglasögon som Bob Dylan bar under sitt epokgörande 1960-tal. Eller tjejen i filmen Breakfast at Tiffany's? Då skulle jag skina upp och konstatera att nja, Audrey Hepburn hade faktiskt inte Wayfarers. Men hennes glasögon var väldigt lika. Men visst, vi talar om en tid som jag vad det gäller mode, konst och musik upplever som oerhört inspirerande. Lägg till lite av Bret Easton Ellis 1980-tal så har du min stil. Tidlöst. Klassiskt. Odödligt. Kalla det vad du vill. Wayfarers handlar om att köra sitt eget race. Bryta konventioner. Det skiljer mig från aningslösa Stureplansbrats som sportar svindyra designerbågar från Prada, Versace eller Chanel. Nu invänder du att oavsett om man köper Wayfarers eller Gucci så hamnar pengarna hos Leonardo del Vecchio, ägaren till företaget Luxottica som tillverkar i stort sett alla exklusiva solglasögon som säljs i världen. Glöm handväskorna, det är i solglajor de verkligt stora pengarna finns. Killen är rikare än Silvio Berlusconi.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons