Annons

Ylva Herholz:Bakom kultbilden av den ­gåtfulla Bachmann

Det är som ett offer den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann oftast betraktas – för manssamhället och för föräldragenerationens förträngda förbrytelser. En ny biografi gör bilden av henne mer sammansatt och levande, även om många centrala gåtor i henens liv och verk förblir olösta.

Publicerad
Ingeborg Bachmann (1926–1973) som tonåring och som ­nydebuterad poet på omslaget till Der Spiegel, 1954.
Ingeborg Bachmann (1926–1973) som tonåring och som ­nydebuterad poet på omslaget till Der Spiegel, 1954.

När Der Spiegel sommaren 1954 hade ett ­porträtt av en nyligen debuterad poet på omslaget, var detta i sig något extra­ordinärt. En ung lyriker på förstasidan av det ansedda blad som förbundsrepublikens elit läste? Att poeten var Ingeborg Bachmann sa också det något om tiden. Håret är kortklippt, blicken djup, onåbar. Diktsamlingen ”Die gestundete Zeit” hade kommit ut året innan, hon hade vunnit Gruppe 47:s litterära pris, bodde för tillfället i Rom. Den svarta polo­kragen är tidstypisk: existentialistmode. Snart syntes hon också i de flesta övriga självmedvetna publikationer på tyska; en dåtida medieprofil, för att uttrycka sig lite vanvördigt. 

Ingeborg Bachmann (1926–1973) som tonåring och som ­nydebuterad poet på omslaget till Der Spiegel, 1954.

Bild 1 av 3

Ingeborg Bachmann vid skrivmaskinen.

Bild 2 av 3

Ingeborg Bachmann (i mitten) omgiven av bland andra Willy Brandt och Günter Grass, 1965.

Foto: IBL Bild 3 av 3
Annons
Annons
Annons