Annons

Jonas Nordin:Bakom framstegens kulisser

Idéhistorien kan inte skrivas enbart utifrån stora Tänkare, Texter och Teorier. I en ny dubbelvolym om idéströmningarna i Europa 1492–1918 ger Sverker Sörlin plats även åt det moderna tänkandets baksidor.

Publicerad

I Himalaya finns en bergstopp känd under många namn. Av den tibetanska lokalbefolkningen kallas den Chomolungma, av nepaleserna Gaurishankar och på sanskrit heter den Sagarmatha. Ytterligare andra namn finns. På 1850-talet lyckades den indiske lantmätarassistenten Radhanath Sikdar slå fast att denna spets måste vara jordens högsta punkt. Han rapporterade upptäckten till sin chef, som i mer än 20 år lett den geodetiska uppmätningen av Indien. Denne rapporterade i sin tur fyndet till de vetenskapliga sällskapen i London, där en strid utbröt i namngivningsfrågan. Att man i Royal Geographic Society faktiskt övervägde något av de lokala namnen är egentligen ganska ointressant, för det var ändå rätt förutsägbart att man slutligen fastnade för att hedra överlantmätaren själv. Åtminstone var det lika förutsägbart som att Sikdar, den lokale assistent som gjort den egentliga upptäckten, aldrig skulle komma på fråga i något namnförslag. På de flesta håll i världen är toppen sålunda känd som Mount Everest.
Denna episod illustrerar på ett sätt det kollektiva vetenskapliga arbetets villkor. Det är inte alltid upptäckaren som får äran av sina rön, utan oftare den som ger publicitet åt ett fynd. ”Om jag har sett längre, beror det på att jag stått på jättars axlar”, är förmodligen Isaac Newtons mest kända uttalande. Ödmjukt erkände han sitt beroende av företrädarnas insatser i en kumulativ vetenskaplig utveckling. Emellertid är yttrandet inte Newtons eget, utan han citerar i sin tur en okänd upphovsman. Den som lånar sina axlar som utsiktspunkt åt vetenskapsmannen är många gånger också en enkel tjänsteman eller assistent som utfört det verkliga grovjobbet.
Sikdars exempel visar också på Europas komplicerade förhållande till omvärlden. Det utomeuropeiska imperiebyggandet kunde föra med sig väsentliga framsteg, men det var långtifrån alltid – för att uttrycka det milt – som insatserna var till fromma för lokalinvånarna i de koloniserade länderna. Osynliggörandet av deras arbete och insatser är i det avseendet heller inget oskyldigt förbiseende utan ett symptom på och en konsekvens av den högmodiga attityd som är det europeiska framstegets mörka strukturella baksida.
I Indien har Sikdars insatser av liknande skäl men med motsatt resultat länge varit uppmärksammade. Just i år har han också fått pryda ett av frimärkena i den serie som indiska postverket givit ut till hågkomst av den stora och komplicerade kartläggningsoperationen. Detta kommer likväl inte att öka Sikdars globala berömmelse och den bergstopp han uppmätte kommer att fortsätta bära namnet på hans chef.

Att skriva Europas idéhistoria ur ett globalt perspektiv är den till synes motsägelsefulla uppgift Sverker Sörlin tagit på sig med de monumentala volymerna Världens ordning och Mörkret i människan, (”Europas idéhistoria. 1492–1918”, Natur och kultur, 770+738 s) som nyligen blivit nominerade till Augustpriset. Berättelsen om Sikdar är bara ett av många liknande öden som där återges. Med de båda böckerna fullbordas en serie om Europas idéhistoria från antiken till nutid. Ursprungligen var avsikten att framställa en serie användbara universitetsläromedel för ämnet idé- och lärdomshistoria. Resultatet har dock blivit något vidare och större och hela serien lämpar sig utmärkt för allmänt bruk – och då inte enbart som ett hyllvärmande referensverk utan faktiskt även för sträckläsning. I god idéhistorisk tradition och trots omfånget har Sörlin nämligen inga problem att förena ett problematiserande och resonerande förhållningssätt med en hög grad av läsbarhet.
Den lucka som Sörlin nu fyllt är perioden mellan 1492 och 1918, eller mellan Columbus landstigning i Amerika och första världskrigets slut – låt vara att den senare tidsgränsen många gånger överskrids. Under denna period kommer Europas tankeliv och politik successivt att uppnå en alltmer hegemonisk ställning. Därav blir det alltså möjligt att betrakta Europas – eller kanske mer korrekt: västvärldens – idéhistoria ur just ett globalt perspektiv. Det som tycks och tänks och åstadkoms i västerlandet under dessa dryga fyra sekel kom att påverka de flesta andra delar av världen mer eller mindre genomgripande.
En ganska lös tematisk och kronologisk struktur organiserar framställningen. Vardera bok har sex kapitel inriktade mot olika ämnen. I den första volymen, ”Världens ordning”, ligger tonvikten på den naturvetenskapliga utvecklingen i vidaste mening. Därunder innefattas både organisatoriska och idémässiga förändringar. Den andra delen, ”Mörkret i människan”, koncentreras mer mot samhällsvetenskap och politik. Som titeln på den senare volymen antyder är det inte alltid en uppbygglig historia. Det hela ändar i första världskrigets gehenna då vetenskapssamhället jävar bilden av sig självt som en förutsättning för framåtskridande och i stället tävlar inbördes i att kunna framställa de mest dödsbringande vapnen åt de stridande regeringarna.
Sörlin framhåller i inledningen till första bandet att Europas idéhistoria inte går att skriva med samma anspråk som tidigare. Den oproblematiska framgångshistoria som möter i många äldre skildringar går inte förena med den moderna historievetenskapens emancipatoriska ambitioner. Globalisering och postmodern kritik, vetenskapliga teoribildningar som strukturalism och konstruktivism, politiska strömningar som feminism och marxism gör det omöjligt att bibehålla den gamla synen på stora Tänkare, Texter och Teorier.
Hur omsätts denna kritiska inställning i praktiken? Visst skulle det gå att resa invändningar mot urval, presentation och tolkning. Ett sådant här omfattande och vittfamnande arbete medför en mängd representations- och framställningsproblem. Varje aktivt val motsvaras av en stor mängd utelämnanden och förbiseenden. Man kan här låna Sörlins ord om sociologen Max Weber. Han upplevde en ångest och hjälplöshet ”som många historiker kan känna igen sig i, innan man lärt sig att med rutinens bedövning undertrycka den dunkla känsla av charlataneri det innebär att över huvud taget försöka påstå något om det förflutnas omätliga mångfald”. Komplett kan det aldrig bli och tillfredsställa alla kan det aldrig göra. Därför känns det desto mer angeläget att framhålla hur väl Sörlin faktiskt lyckas med uppgiften.
Urvalet kan i vissa avsnitt kännas traditionellt, men det är samtidigt omöjligt att kringgå de centrala namnen om man skall skriva västvärldens intellektuella historia. Den totala övervikten av manliga tänkare är likaså omöjlig att bortrationalisera. Samtidigt är denna dominans långtifrån hedrande för männen, då ett genomgående tema som sagt är det moderna vetenskapliga – eller kanske mänskliga – tänkandets baksida: elitism, intolerans, åsiktsförföljelse, rasism och i slutändan utrotningspolitik.

Annons
Annons
Annons