Annons

Bakom fasaden på kvinnokollektivet

Gemenskap. Rottingmöblerna i original i foajén används flitigt – en plats för avkoppling eller umgänge med de andra hyresgästerna.
Gemenskap. Rottingmöblerna i original i foajén används flitigt – en plats för avkoppling eller umgänge med de andra hyresgästerna. Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

Elfvinggården i Bromma invigdes 1940 och är det äldsta kollektivhuset för ensamstående kvinnor som fortfarande är i bruk. Här har funkisstilen aktsamt bevarats.

Under strecket
Publicerad

Fasaden liknar ett utdraget dragspel. Burspråken var tänkta för att maximera ljusinsläppet.

Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

Många korridorer på Elfvinggården är bevarade sedan 1940-talet.

Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

Elfvinggården ses av många som ett enastående exempel på svensk funktionalism. Trappan har renoverats varsamt för att inte låta ursprungselegansen gå förlorad.

Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

**”I förnäm, rofylld ** avskildhet och med fri och vida utblick.” Så beskrev Svenska Dagbladets skribent, Greta ”Corinna” Bolin, Elfvinggården i en artikel hösten 1940. Andra tidningar var lika entusiastiska över det unika kvinnoboendet; pampigt, idealiskt och ovanligt tilltalande är några av orden som användes.
Elfvinggården är fortfarande en lugn plats med vida utsikt över både grönska och stad. Faktum är att det mesta är sig likt. En stor del av interiören har bevarats. Funkislamporna pryder korridorerna och det snirkliga monogrammet vid entrén vittnar fortfarande om kvinnorna vars arv gjorde kvinnohuset möjligt – systrarna Elfving.

Ingeborg och Gunborg Elfving var båda ogifta och yrkesarbetande. De bodde och verkade under senare delen av 1800-talet i Stockholm. På den tiden hade ogifta kvinnor inga möjligheter att få ett eget hyreskontrakt, i stället fick de snällt bo kvar hemma eller hyra sig ett rum på stan – något systrarna Elfving ville ändra på. I Gunborgs testamente från 1918 skrev hon därför att i princip hälften av kvarlåtenskapen skulle gå till en stiftelse vars mål var att skaffa bostäder till mindre bemedlade, bildade och ensamstående Stockholmskvinnor.
– Systrarna var bildade borgardöttrar som ville att kvinnorna skulle vara ”fria från tryckande band”, berättar Kerstin Cunelius som är museipedagog på Nordiska museet och dessutom en av tre styrelseledamöter i Systrarna Elfvings Stiftelse.
Inför Elfvinggårdens 75-årsjubileum försöker hon nu få fram så mycket information som möjligt om stiftelsen och systrarnas leverne.
– Systrarna var väldigt i tiden och fick bland annat impulser från Amerika, där brodern deltog i kriget mot slaveriet. Det är spännande, svensk kvinnohistoria det handlar om, säger hon.

Annons
Annons
Annons