Bakom bokstäverna

Georges Perec tog de allra krångligaste omvägarna för att slippa skriva om det allra viktigaste. Trots det, eller på grund av det, växer skaran av besatta Perec-läsare. I dag är det 30 år sedan han dog. SvD:s litteraturredaktör Elise Karlsson berättar historien om författaren och hans lekfulla kamp med bokstäverna.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

En gång i tiden kunde man se en man med ett moln av svart hår och en liten tofs till skägg stå i Paris gathörn och föra anteckningar över de platser där han befann sig. Beskrivningarna var hopplöst detaljerade, ingen sanning för liten att notera. Och det handlade om sanningar, för Georges Perec bekymrade sig i de stunderna bara om det objektivt iakttagbara.

På sätt och vis var det en märklig sysselsättning för en man som Perec, en etablerad fransk författare som mottagit det prestigefyllda Prix Renaudot för sin debutroman Tingen. En berättelse om sextiotalet. Samtidigt kunde ingenting vara mindre oväntat. För det var det vanliga, det vardagliga, som Georges Perec intresserade sig för, det som han ägnade sitt författarskap åt. Hans sätt att fånga vardagen, de ofta bisarra skrivövningar som han och de andra i det litterära sällskapet Oulipo (Ouvroir de Literature Potentielle, ungefär Verkstad för potentiell litteratur) ägnade sig åt, är det som fascinerar läsare än i dag. Texter baserade på schackdrag, palindrom, lipogram – inga medel var för udda att använda för att få fram texter. Eller i Perecs fall, för att dölja författarskapets verkliga kärna: känslan av förlust, idén om en stulen barndom.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons