X
Annons
X

Bakgrunden ger ett smygande obehag

i blickfånget | Kubrick
Stanley Kubrick tog fem år på sig för att färdigställa sin sista film, "Eyes Wide Shut". Tre år efter premiären 1999 kan man konstatera att filmen haft svårt att nå uppskattning. Så gav exempelvis denna tidnings tv-bilaga filmen bara två av fem möjliga stjärnor när den nyligen visades i tv:s pågående Kubrick-serie. Kanske kommer det att ta lika lång tid för filmen att bli förstådd som det en gång tog att göra den? Men tveksamheten om "Eyes Wide Shut", liksom om vad den egentligen handlar om är å andra sidan något positivt; konstverk som motstår snabb assimilering har en annan förmåga att dröja kvar och därmed också motstå den konsumtionsideologi som hotar att förgöra filmen mer än någon annan konstart.
När jag häromdagen såg om "Eyes Wide Shut" tyckte jag mig ana något av orsaken till att den inte blivit uppskattad: obehaget i filmens sätt att berätta sin historia. Det rör sig om ett helt annat slags obehag än det iskalla, uppsluppna våldet i "A Clockwork Orange", eller (den
rätt lättvindiga) chockestetiken i "The Shining". Här är obehaget försåtligt och smygande - bokstavligen en fråga om bakgrund. Kubrick ljussätter sina bilder enligt ett säreget tvärtom-manér: fonderna lyses ofta upp av ett stickande ljus som gör förgrunderna och människorna i dem svåra att se. Här försvinner människorna inte bara bakom masker som i den bisarra orgiescenen utan i själva ljuset; de blir diffusa, för oss men också för sig själva.
Litet tillspetsat: man ser ljuset men ingenting i ljuset - en drastisk fotografimetod som mig veterligt bara har ett värdigt motstycke i filmhistorien: vissa bilder i Alain Resnais svartvita "I fjol i Marienbad". I "Eyes Wide Shut" blir greppet tydligast i den inledande partysekvensen. Åskådaren penetreras av tusentals nålstick i form av alla överflödande ljusdekorationer. Också andra scener excellerar i underligt grälla bakgrundsljus som hotar att utplåna Alice (Nicole Kidman) och Bill (Tom Cruise) - det gifta par vars äktenskapliga kris filmen skildrar - eller
förvandla dem till konturer utan innehåll.

"Eyes Wide Shut" är berättelsen om ett uppvaknande, en desillusion; den skildrar en passagerit för den naive Bill - härav kanske filmens stora upptagenhet av korridorer och passager. Filmens tematik är svår att gestalta i film: likgiltighet och leda, obehag och äckel. Bill och Alice ser inte längre varandra - och heller inte sig själva. Allt i deras tillvaro utspelas på avstånd - i bakgrunden som i de båda festscenerna, varandras mardrömslika omvändningar, eller i svårgripbara drömmar. Bill lever upp när Alice berättar om sina sexuella fantasier kring en annan man - men på ett plågsamt och ångestfullt sätt. Han ger sig ut på en desperat nattlig odyssé genom New York. Alltför snabbt har han berövats sina naiva föreställningar om Alice (och om kvinnor överhuvudtaget?) och har ingenting att sätta i stället - annat än den promiskuitet han tillskriver män överlag, andra män, en promiskuitet han inte finner någon lust i och som han heller inte fullföljer när han har
chansen.
På slutet återförenas Bill med Alice, som en hemvändande Odysseus till den trots uppvaktning troget väntande Penelope. "I think we should be grateful that we managed to survive all of our adventures ", säger Alice, men detta "lyckliga" slut övertygar bara om att hon, som redan från början varit den säkrare, mindre diffusa, vet vad hon vill. "Eyes Wide Shut" vänder inte bara på förgrund och bakgrund utan också på en vanlig gestaltning av förhållandet mellan man och kvinna; där vi så ofta har fått berättelser om mannen som vilja och kvinnan som undflyende (som i "I fjol i Marienbad" eller Hitchcocks "Vertigo"), har vi här en målrinriktad kvinna och en mållös man.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X