Annons
X
Annons
X
Scen
Reportage

Bahar Pars: Scenkonsten blev min räddning

Att utbilda sig till skådespelare innebar ett nytt liv för Bahar Pars. Ett slags omstart. Just nu gör hon succé i "En man som heter Ove". I vår står hon på Dramatens scen, regisserar på Uppsala Stadsteater och spelar en av huvudrollerna i SVT:s nya serie "Vårdgården".

Bahar Pars dotter Ariel kallar Dramaten för Guldhuset. Här på den traditionstunga nationalscenen spelar Bahar Pars just nu en omtolkad August Strindberg.
Bahar Pars dotter Ariel kallar Dramaten för Guldhuset. Här på den traditionstunga nationalscenen spelar Bahar Pars just nu en omtolkad August Strindberg. Foto: Staffan Löwstedt
SvD:s kulturmagasin

Det hon kommer ihåg är fascinationen inför allt det raka, det fyrkantiga – arkitektoniska strukturer av sten. Det var det svenska. Året var 1989. Familjen hamnade i Trelleborg. Flyktingförläggningen var helt okej. Visst, människor skrek rasistiska saker ibland. Någon som kallades Lasermannen gick lös och Bert Karlsson var på gång att göra populism av främlingsfientligheten men familjen var ändå där, bortom kriget i Iran. Mamma, pappa, tvillingarna – och Bahar, 10 år.

Bahar Pars har gjort flera långa resor. Från Shiraz i sydvästra Iran till Stockholm, via Trelleborg. "Jag talar jättebra skånska”, säger hon parentetiskt, ”funderar på att sätta det på mitt cv”. Hon har dessutom rest till nationalscenen Dramaten - och blivit enormt hyllad på vita duken för sin senaste film. Hon spelar rollen som Parveneh, den starka kvinnan som flyttar in och blir närmsta grannen till en till synes ytterst vresig man, besatt av ordningsregler. Vid namn Ove.

Filmen som vann det publika priset vid Guldbaggegalan 2016 visas fortfarande för fulla hus. En vanlig tisdagskväll är salongen på Sergelbiografen vid Hötorget utsåld. Rolf Lassgård fick Guldbaggen för bästa manliga huvudroll och Bahar Pars var nominerad som bästa kvinnliga biroll. Hon satt längst fram på första parkett och kameran fick med all hennes förhoppning. Också hennes nervositet är oerhört energisk.

Annons
X

– Det var fantastiskt att vara nominerad. Responsen har varit enorm, säger hon nu.

– Häromdagen sa någon att jag fick filmen att flyga. Stort även om jag inte fick priset. Däremot fick jag ju Medeapriset av teaterbranschen för ett halvår sedan för min uppsättning och sceniska tolkning av monologen ”På alla fyra” som också valdes till Teaterbiennalen 2015. Och jag har blivit utsedd till Årets puma 2015, ett pris som delas ut av kortfilmfestivalen Stockmotion och där blev min kortfilm ”Rinkebysvenska” bästa film. Jag ska absolut inte klaga.

Vi sitter omgivna av skådespelarporträtt. Flera hundra år av Dramatenhistoria. Artistfoajén är tom. Bahar Pars har bytt till träningsbyxor efter fotograferingen. Telefonen är på om dottern Ariel behöver en aning mamma. Hon ringer en gång och ett glatt samtal på svenska och persiska följer.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Att priser och nomineringar verkar regna över Bahar Pars är inget att förvånas över. När hon räknar upp allt vad hon gör, och ska göra, baxnar jag. Bahar Pars verkar trippeljobba. Just nu är hon anställd på Dramaten där hon spelar ”Marodörer” – ett Strindbergskompilat som Jens Ohlin och Hannes Meidal satt samman till en mycket aktuell och ironisk kommentar om kulturmän, kvinnlig utsatthet, jämlikhet och konsten att leva konstnärsliv.

    Om det sistnämnda vet hon allt. Hon är gift med Linus Tunström, fram till sommaren ännu teaterchef vid Uppsala stadsteater och regissör. Båda arbetar enormt mycket, driver sina projekt och har mycket besvärliga, sena arbetstider och sliter med att få allt att fungera och gå ihop.

    – Det vi diskuterar mest vid frukostbordet är logistik. Var, hur och när. Och konst, förstås.

    – Jag har en privilegierad position, säger hon. Jag kommer från Farsta, som då var en arbetarförort. Det var också en resa, lika märklig som den från Shiraz till Trelleborg. Jag har fått erövra fysiska och sociala platser alltid hållit huvudet högt. Inte varit rädd för någonting. Jag vet ju vem jag är – har blivit ett mellanrumsmänniska. Jag talar persiska med vår dotter även om jag tappat många nyanser, men jag känner trots allt ett utanförskap gentemot det svenska. Jag har ingenting att förlora, det är bara att köra på.

    Hon tystnar och konstaterar att om hon ska vara mer personlig så passar hon och maken ihop så bra för att båda vet vad ensamhet är.

    – Utsatthet ger en distans till det man håller på med. Vi båda väldigt autonoma. Han med sitt kulturarv från pappa, författaren Göran Tunström och mamma, konstnären Lena Cronqvist. Min familj föll samman så småningom, riktigt ordentligt, kvar blev spillrorna. Jag kom in på scenskolan när jag som mest behövde teatern som uttrycksmöjlighet. Jag blev räddad av scenkonsten, kan man säga.

    Tiden på Teaterhögskolan blev så tydligt en start på ett nytt liv och den period som kom blev omvälvande på många sätt.att hon till och med fick idén att byta efternamn, för att tydliggöra att konsten blev en pånyttfödelse.

    – Jag har skapat mig själv. Ville inte ärva något utan bära mig själv: skapa en ny generation och mina syskon hakade på. Bahar är vackert och är namnet för årstiden vår på persiska och turkiska och vatten på arabiska. Pars betyder Persien.

    Bahar Pars säger att hon får jobba emot att ständigt bli klassificerad som icke-svensk. Hon blir ständigt rasifierad. Hon tycker att hon tvingas vara minst dubbelt så bra, förberedd och på för att tas på allvar och få roller. Och att hon har blivit utsatt för ett slags välvillighetsrasism, särskilt som ung. Människor som tror sig vara goda demokrater, men som klappar andra på huvudet. Hon menar att det existerar en osynlig strukturell rasism som ofta bryter igenom.

    – Det var jätteroligt att få spela Parveneh mot Rolf Lassgård. Det viktigaste var att möta Oves regelrytteri. Båda har känsla för det praktiska, och respekt för kunskap som utövas med händer. Och jag såg till att all persisk mat, verkligen var persisk mat. Man kan inte annat än att älska rollen Parveneh. Jag borde nog ha mer tålamod, som hon.

    Det som mest utmärker Bahar Pars på scenen och vita duken är hennes enorma energi. Hon har ett slags mycket kompakt fysisk vilja, ett framåtdriv och publikkontakt. Hennes tolkning av monologen ”På alla fyra” skriven av kollegan, dramatikern Dimen Abdulla var buren av en explosiv, nästan koreograferad kraft som slog publiken till golvet.

    – Jo men jag höll ju på mycket med friidrott under en period, avslöjar hon.

    – Jag var väldigt bra på löpning, såg det som en karriär ett tag. Jag gillar att ha kontroll över kroppen. Under inspelningen av Ove-filmen fick jag hålla tillbaka. Krympa uttrycken inför kameran. det är en sådan skillnad på nivå och teknik. Jag tycker starka uttryck men man ska vara exakt när det gäller energi, det får inte sippra ut okontrollerat. Fast jag gillar att ”kötta på”. Ta ut svängarna, njuta av ögonblicken på scenen när allt fungerar med medspelarna. Då uppstår magi. Det är en härlig känsla. Det är den som får en att fortsätta, för att det är tungt jobb. Den kräver mycket psykisk styrka. Man är utsatt.

    Bahar Pars befinner sig vid en punkt där hennes alla olika projekt befruktar och berikar varandra. Att hon blir filmaktuell kan göra att en mer ovan publik vågar sig på Strindberg.

    – Uppsättningen av ”Marodörer” har kommit till en fas där vi vågar köra på, pröva och leka. Plötsligt kommer en annan publik än den sedvanliga på Dramaten. Det är jätteroligt.

    Fysisk men också intuitiv. Det är så hon definierar sig, som någon som känner in, väntar in rollernas känslor.

    – Ja, absolut. Jag har försökt med method acting, Stanislavskij – allt det där med att skapa en så gott som verklig människa. Att veta exakt vem rollfiguren är och gör. Bestämma ett liv åt den där fiktiva personen. Men det där spricker alltid för mig. Jag vill förhålla mig fritt, känna efter vad som uppstår på scenen. Jag bryr mig inte om vad rollen tänker, utan vad den känner. Jag älskar stora bitar av allting: mycket text, mycket stora känslor. Viktigast är magkänslan, för texten och för rummet, för rollen, säger hon och fortsätter med att konstatera att det handlar om energi.

    – Något jag kallar teaterkondition. Att hela tiden kunna toppa. Att varna rent fysisk energi med en teknik att nå ut. Det kostar på att hela tiden vilja vara utanför sin bekvämlighetszon, att bryta mot vanor och schabloner. Att bära rollen genom hela föreställningen. Kort sagt: det gäller att vara vältränad.

    Skådespelarporträtten tittar strängt ner från väggarna men Bahar Pars trivs verkligen på Dramaten, med den ståtliga och värdiga inramningen som påstår och påminner om att teater är ett viktigt jobb, som också kan förändra människor och deras syn på manligt och kvinnligt, på inskränkt främlingsfientlighet och på sociala stigmata.

    Det har kostat att komma hit. Under perioder har Bahar Pars arbetat med flera projekt på en gång. Regisserat film, spelat in tv och film och samtidigt stått på scenen. Ibland sover hon bara fem timmar, har inte tid med mer.

    – Jag är så otroligt trött på alla slitna stereotyper och förväntningar på vilka vi ska vara – säger hon uppgivet. "Rinkebysvenska” vill visa hur fånigt det där kan bli, särskilt på film. Typer istället för individer. All aningslös rasifiering. Konsten och konstnären som ska pusha på och utmana.

    – Det är därför det blir så viktigt att göra en människa av Parveneh – och nu till våren gör jag ännu en roll i Svt som är en lika svår utmaning. ”Vårdgården” handlar om en rätt skum entreprenör som driver privat sjukvård. Huvudrollen spelas av Loa Falkman och jag gör hustrun, en tämligen jobbig kvinna från Iran. Hm – fast det ska bli roligt att uppleva hur serien tas emot. Och min roll, förstås.

    Bahar Pars ska också regissera barnpjäsen ”Och någon blev inte knivhuggen” av Dimen Abdulla på Uppsala stadsteater under våren, och vill göra två delar till på sin kortfilmssvit som börjar med ”Rinkebysvenska”.

    – Efter det vill jag helst av allt spela något stort, maffigt. Varför inte Norén. Jag väntar på klassiker. Gärna Medea. Jag kan ju faktiskt spela precis vad som helst. Det är ju det som är poängen med teater. Om jag säger att jag är Hamlet så är jag det. Teater sätter alltid sina egna spelregler, sina egna gränser.

    Annons
    Annons
    X

    Bahar Pars dotter Ariel kallar Dramaten för Guldhuset. Här på den traditionstunga nationalscenen spelar Bahar Pars just nu en omtolkad August Strindberg.

    Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X