Både uppgivenhet och uppenbarelse

Under strecket
Publicerad
Annons

Gösta Ågren
En arkadisk sång
67 s. Söderströms. CA 17 euro

I Gösta Ågrens dikter tycks allt byta plats med vartannat: svart blir vitt, tystnaden blir hörbar, det outsagda blir det enda som är värt att lyssna till. Sin märkliga paradoxteknik har Ågren odlat mycket framgångsrikt i en lång rad diktsamlingar som har gjort honom till en av de främsta finlandssvenska poeterna i sin generation; för ett decennium sedan belönades han också följdriktigt med Finlandiapriset.
Även om han någon gång kan påminna om sin generationskamrat Claes Andersson, har han andra utgångspunkter, inte minst rotfastheten i sin österbottniska hemmiljö. Därtill kommer ett viktigt inflytande från den anglowalesiske poeten R S Thomas, som dog häromåret; i Ågrens nya samling En arkadisk sång finns rentav en direkt hänvisning till Thomas.
Men det är inte bara Thomas paradoxer som kan ha givit genklang hos Ågren. Också radbrytningarna, med sina ideliga överklivningar, har sin motsvarighet hos Thomas. Nu sliter radbrytningens struktur
åt sitt håll och det grammatiska sammanhanget åt sitt; dikterna blir rörliga, oroande, uppfordrande.
Ågrens nya dikter har en mörk ton. Det Arkadien som skymtar är barndomens fattiga värld, och mycket handlar om minnen och summering, åldrande och död. Här finns ”livets slösande rika / meningslöshet”, här finns den dementa människan som ”ett hjärtas djur”, här finns den sjuke, som aldrig ska uppleva den dag han blir frisk. Och paradoxen blir skärande, när den dagen kommer på tal: ”Ingenting kan / beröva honom / den.”
Ofta har den hastigt framvända avigan i Ågrens dikter representerat ett slags osedd möjlighet, och så sker också ibland i den nya samlingen. Men än mer är det som för den sjuke, som aldrig ska bli frisk: slutgiltigt äger man bara det man saknar.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons