X
Annons
X

Både tro och vetenskap vilar på övertygelse

Med titeln "Hedenius har rätt" börjar en ledare i Credo 32/1951, två år efter Ingemar Hedenius publicering av "Tro och vetande". Ledaren som gäller hans bok "Att välja livsåskådning" svarar också på frågan, varför en katolsk tidskrift bedömer Hedenius utfall mot svenska teologer på detta sätt: "Det är kanske icke så angenämt för vissa kretsar, men det är i sakens namn uteslutande glädjande, att här klart och tydligt - om också mycket oartigt - sägs ifrån, att vad vissa kristna tänkare erbjuder, är vetenskapligt sett nonsens." Hedenius angrep nämligen framför allt vissa svenska teologer, vilka hade immuniserat den kristna tron mot varje intellektuell kritik genom att förändra sanningsbegreppet i likhet med marxism och nazism.
Visserligen skilde Hedenius inte tydligt mellan den religiösa tron (faith) och den vanliga (belief); han såg inte klart att ordet "tro" har tre betydelser. Man kan tro på, det vill säga lita på en person (trostillit), man kan tro att något förhåller sig så (kognitiv tro) och man kan
tro någon som yttrar att det förhåller sig så (auktoritets- eller experttro). Hedenius motståndare tycks inte heller ha känt till detta trefaldiga trosbegrepp, bortsett från Lechard Johannesson, som i "40-talet och idéerna" antyder att det finns redan hos Thomas av Aquino.
En noggrannare analys hade kunnat styrka Hedenius tes, att det finns ett försanthållande i varje tro, om den ses som en aktiv attityd och inte endast som en subjektiv känsla eller upplevelse. Att lita (tro) på någon, till exempel en vän eller Gud, och att i tron acceptera någons - till exempel en forskares, Jesu eller en apostels yttrande - är visserligen mycket mer än ett försanthållande. Men det förutsätter att man håller för sant att vederbörande finns och är trovärdig eller kunnig.
Hedenius hade rätt med sitt religionspsykologiska postulat, att man också i alla religiösa sammanhang måste hålla något för sant. Han opponerade sig mot att man inom marxismen och nazismen och i kristna kretsar talade om en speciell typ av sanning för
ideologiska eller religiösa system. Hedenius krävde med rätta i sitt språkteoretiska postulat, att den som tror något måste förstå vad han egentligen tror, även om det religiösa språket inte behöver ha samma sorts exakthet som det vetenskapliga. Hedenius hade också rätt med sitt logiska postulat, att det som man tror i ett religiöst sammanhang inte får vara en motsägelse till något annat man också håller för sant.
Ur dessa postulat följer att den religiösa tron kan komma i konflikt med annan kunskap. Hade teologerna utgått från Hedenius tanke och börjat en dialog med honom om den religiösa trons sanningar, hade detta kunnat leda till en öppning från båda sidor. Att man i stället gjorde tron immun mot varje förnuftig granskning och började tala om ett speciellt religiöst sanningsbegrepp eller ett speciellt religiöst språk, retade gallfeber på Hedenius.
Lechard Johannesson var dåförtiden en bland de få som försvarade Hedenius alla tre postulat också inom religionens råmärken. Bekänner man att Gud är
treenig och att Jesus har uppstått från de döda, så måste man förstå vad man säger och hålla det för sant. Bekännelsen får inte heller stå i motsägelse till annat man också tror. Credos ledare säger, att Hedenius själv "erkänner att thomisten Johannesson arbetar med samma begrepp om verklighet som han själv" och "att de två herrarna långa stycken går parallellt".

Eftersom den försanthållande tron har grader borde, enligt Hedenius kunskapsmoral, styrkan av ens tro bero på styrkan av de skäl man har för sin tro. Men ideologiskt och religiöst påverkade människor tror enligt honom på ett patetiskt sätt, det vill säga utan tillräckliga skäl. De har motiv och vill eller önskar att något skall vara på ett visst sätt.
Hedenius hade rätt i att tron inte endast är en vag förmodan. Enligt hans tidiga skrifter är övertygelsen den högsta trosgraden, och han krävde med rätta att den religiösa tron måste ha övertygelsekaraktär. Religiös tro tål inte ett "kanske" utan endast ett "amen", det vill säga så är det. Även
den intellektuella moralens maxim hos Hedenius är korrekt: "att inte tro på något, som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant".
Slutligen hade Hedenius rätt i att den som vet måste vara övertygad om något som är sant, och dessutom vara "vetenskaps-moraliskt berättigad, att ha denna högsta grad av tro", även om han i frågan om vilka skäl som gör en uppfattning berättigad var lika villrådig som Platon i antiken och som nutidens kunskapsteori på grund av Gettiers problem.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X