X
Annons
X

Både tro och vetenskap vilar på övertygelse

Om teologerna gått i dialog med Hedenius om den religiösa trons sanningar hade en öppning från båda sidor varit möjlig, skriver jesuiten och filosofen Rainer Carls. Den intellektuella moralens maxim bjuder oss att inte utesluta det vi inte har tillräckliga skäl emot; den öppnar vägen för en äkta dialog om hur kristen tro förhåller sig till vetenskaplig kunskap. Med titeln "Hedenius har rätt" börjar en ledare i Credo 32/1951, två år efter Ingemar Hedenius publicering av "Tro och vetande". Ledaren som gäller hans bok "Att välja livsåskådning" svarar också på frågan, varför en katolsk tidskrift bedömer Hedenius utfall mot svenska teologer på detta sätt: "Det är kanske icke så angenämt för vissa kretsar, men det är i sakens namn uteslutande glädjande, att här klart och tydligt - om också mycket oartigt - sägs ifrån, att vad vissa kristna tänkare erbjuder, är vetenskapligt sett nonsens." Hedenius angrep nämligen framför allt vissa svenska teologer, vilka hade immuniserat den kristna tron mot varje intellektuell kritik genom att förändra sanningsbegreppet i likhet med marxism och nazism.

Visserligen skilde Hedenius inte tydligt mellan den religiösa tron (faith) och den vanliga (belief); han såg inte klart att ordet "tro" har tre betydelser. Man kan tro på, det vill säga lita på en person (trostillit), man kan tro att något förhåller sig så (kognitiv tro) och man kan tro någon som yttrar att det förhåller sig så (auktoritets- eller experttro). Hedenius motståndare tycks inte heller ha känt till detta trefaldiga trosbegrepp, bortsett från Lechard Johannesson, som i "40-talet och idéerna" antyder att det finns redan hos Thomas av Aquino.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X