På ytan syns det inte vad Anna och hennes dotter varit med om.
På ytan syns det inte vad Anna och hennes dotter varit med om. Foto: Staffan Löwstedt

Babyns skrik det ljuvaste blåljuspersonalen hört

Pappan slet babyn ur mammans armar, marscherade mot ett vattenkraftverk och kastade barnet 15 meter ner i betongen. Mamman tvingades se på. Hur överlever man något sådant?

Uppdaterad
Publicerad

Från hallen hörs en dörr som öppnas och ett ”Hallå!”. Det är Annas lilla dotter som rusar in till oss i köket med de ljusa lockarna guppandes på huvudet. Hon tvärnitar, tittar på mig, får syn på min bandspelare som ligger på bordet och vågar sig fram med ett finurligt leende.

Jag försöker att inte stirra, men kan inte sluta. Där är hon ju. Som vilken förskoleunge som helst. Det är omöjligt att föreställa sig att hon för några år sedan låg svårt skadad på betongen längst ner i ett vattenkraftverk och jag tänker på att alla föräldrar tycker att deras barn är mirakel. Här har vi ett – på riktigt.