Annons
Recension

Enuma elish. Det babyloniska skapelseeposetBabyloniskt gudadråp uppdaterat

Lärodikten om Marduks uppgörelse med modergudinnan Tiamat skulle ständigt reciteras för Babylons välgång. Ola Wikanders nytolkning av lärodikten är inspirerad, skriver Lars Rydbeck.

Under strecket
Publicerad

Marduk är babyloniernas Zeus. Enligt lärodikten Enuma elish blev modergudinnan Tiamat, det akkadiska ordet för ”hav”, besegrad av Marduk, och hon klövs för att bilda himlavalvet och jorden. Genom att döda Tiamat räddade Marduk gudarna från förintelse. Som tack härför blev han Herre och Konung, precis som Zeus.
Nu härskar inte längre kaos. Svampmarkerna kring Eufrat och Tigris kan låta ”Torra land visa sig”, och Marduks femtio olika namn kan slås fast och uttalas i den sjunde och sista av de kilskriftstavlor som återger den anonyma skapelsedikten ”Enuma elish”.
Om du börjar varje morgon med att läsa några sidor Platon, säger Vilhelm Ekelund, blir det vackert väder. Genom att ständigt recitera ”Enuma elish” kunde babylonierna, enligt vad det står i eposet, tillförsäkra sitt land välstånd, och ingen babylonisk härskare får glömma att studera dikten.
År 1952
publicerade Alfred Haldar en översättning till svenska av eposet. Ola Wikander har nu på nytt översatt ”Enuma elish”, som fått sitt moderna namn efter diktens två inledningsord. De betyder ”När ovan”, och fortsättningen lyder: ”himlen inte hade kallats / och nedan jorden inte nämnts vid namn”. Wikander skriver i sin inledning på gammaldags humanistiskt manér att Haldars översättning ”var ett utmärkt arbete som väl avspeglade den nivå som forskningen då hade. Dock har den stora textmängd som sedan dess tillkommit gjort Haldars översättning föråldrad, något som gör att en ny svensk version är mycket behövlig.”

Det är förmodligen bara en handfull personer i Sverige som kan hålla med om eller motsäga dessa ord och själv hör jag inte till dem, men jag gillar en ung forskare som tror på det han gör och är beredd att lära sig akkadiska för att förverkliga sina planer.
Wikander håller avsiktligt en hög, dock inte metrisk, stilnivå i sin översättning, eftersom akkadiskan i eposet snarast är en motsvarighet till
den homeriska dialekten av grekiska, och eposets språk upplevdes enligt Wikander inte som naturligt tal av den som reciterade.

Annons
Annons
Annons