Baby om sin baby

ELEANOR BERGSTEIN Patrick Swayze och Jennifer Grey i all ära. När det kommer till Dirty dancing är manusförfattaren Eleanor Bergstein, verklighetens Baby, den rättmätiga stjärnan. I februari sätts hennes livsverk upp på Chinateatern och hon är själv delaktig in i minsta detalj.

Publicerad
Annons

En flygbuss kör förbi oss på motorvägen. Den är chockrosa och täckt av snirkliga Dirty dancing-citat som Nobody puts Baby in a corner. Inne på Pressbyrån i Hallunda centrum pryds modetidningarna närmast kassan av varsitt gratisexemplar av filmen. Det är ingen tvekan om att Dirty dancing har vuxit ifrån den slimmade klänning filmen hade när den spelades in för snart 25 år sedan. I sju år har musikalversionen turnerat runt om i världen inför utsålda hus och slagit rekord på rekord i spelade föreställningar. En och en halv månad innan föreställningen har svensk premiär i Stockholm har man redan sålt 50000 biljetter, vilket i sammanhanget är en smått astronomisk siffra. Produktionen är den största någonsin i Chinateaterns historia, hela scenen har byggts om för att kunna rotera och 100 kvadratmeter tv-skärm ska ge illusionen av att den forna biografen är betydligt större än i verkligheten.

Annat var det i mitten av 1980-talet. Då gjorde författaren Eleanor Bergstein sitt bästa för att försöka förmå filmbranschen att nappa på hennes numera klassiska manus. Hon stod på bordet och förevisade dirty dancing (den intima och tätt omslingrande dans som är filmens signum) för filmbossarna, spelade in blandband med låtarna som sedan blev filmens soundtrack och refuserades gång på gång på gång.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons