Annons
X
Annons
X
Musik
Recension

Chinese democracy Axl Rose mixar vilt

VÄNTAN ÄR ÖVER. Imorgon släpps en av världens mest mytomspunna skivor – Chinese democracy av Guns N’ Roses. Axl Rose lever inte på gamla meriter utan levererar ett modernt album som blandar dansmusik, funk, industri och rock.

Axl Rose vid en spelning på Roskildefestivalen 2006.
Axl Rose vid en spelning på Roskildefestivalen 2006. Foto: THOMAS LEKFELDT/AP

Chinese democracy

Artist
Guns N’ Roses
Genre
Rock
Musikbolag
Universal

Betyg: 4 av 6

Den allmänna inställningen är att Axl Rose är en förlorare. En galning som försvann och dök upp med konstig frisyr. En föredetting som ­biter väktare i benet. En eremit som filat på den stora comebacken i 14 år.

Samtidigt som Rose, med ett par undantag, hållit sig undan och låtit ryktena florera, har hans forna bandkamrater tappert kämpat med Velvet revolver – bara för att låta en ny strulputte till sångare haverera allt. När Slash skriver en bok som nästan uteslutande bygger på eskapaderna från Guns N’ Roses storhetstid, är det lika tyst som alltid från Rose-lägret. När Duff McKagan kommer med en ny ep fylld med bakåtsträvande 90-talsrock, är Rose i färd med att släppa en skiva som en hel musikvärld väntat på i nästan två decennier.

Den ständigt uppskjutna Chinese democracy är så vida känd att Kristian Luuk drar den som favoritskämt på bästa sändningstid. Rose har rättigheterna till bandnamnet för att de andra ”inte orkade bråka”. Rose lever inte på gamla meriter. Och framför allt så vet Rose att skriverierna som följer släppet är en ren och skär promotiondröm. Så vem är det, egentligen, som är förloraren?

Annons
X

Lika lite som det gick att jämföra Use your illusion-skivorna med banbrytande Appetite for destruction, lika lite går det att ställa Chinese democracy bredvid nämnda tvillingplattor. Det finns i princip inga gemensamma nämnare. Chinese democracy låter extremt modern, på gränsen till futuristisk. Det är en speciell hybrid av dansmusik, funk, industri och rock. Låtarna bygger på sång­melodier, piano och diverse oändliga effekter, synthar och pålägg snarare än riff. Faktum är att gitarrerna är det svagaste kortet. Titelspåret är exempelvis inte så kul, och nästföljande Shackler’s revenge låter som Prodigy blandat med Linkin Park. Ostrukturerade Scraped och fula Riad n’ the bedouins fungerar inte heller.

Det är i upptempospåren det krackelerar. Men så är Chinese democracy desto mer fylld med semiballader – något Rose så många gånger tidigare visat att han bemästrar. Better har en skön stomme som förstörs av en malplacerad refräng, Street of dreams (tidigare kallad The Blues) är en utmärkt uppdatering av November rain och liknande If the world känns som något så märkligt som en elektronisk tryckare.

Två höjdpunkter utkristalliserar sig dock: There was a time och Madagascar. På den förra plockar sångaren fram sin genialiska textskrivartalang och får till det där snygga flytet som i slutet på Coma. Fantastiskt. Den senare understryker Roses förkärlek för det episkt pampiga och bjuder på inledningssamplingen vi känner från Civil war blandat med Martin Luther King.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Chinese democracy är på intet sätt ett klockrent album, men det är obestridligt ett unikt sådant. Att en uträknad 46-åring fort­farande kan skaka om begreppet rock’n’roll så mycket, utan att för en sekund titta i backspegeln, känns på alla sätt som en seger.

    Annons
    Annons
    X

    Axl Rose vid en spelning på Roskildefestivalen 2006.

    Foto: THOMAS LEKFELDT/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X