Annons

Kim Salomon:Avspänningen var ett svar på 68-upploppen

När det kalla kriget tog time out under tidigt 70-tal var det för att supermakternas ledare stod i maskopi mot varandra och värnade om sin makt under proteståren. Avspänningen var kontrarevolutionär, skriver Jeremi Suri.

Under strecket
Publicerad

Efterkrigstiden blev aldrig den långa fredsperiod som optimister hoppades. I stället innebar varma och kalla krig liksom internationell terrorism mer eller mindre permanenta hotbilder som skapade rädsla och oro. Inte ens murens fall och upplösning av de kommunistiska regimerna i Öst medförde lugn på den internationella arenan. Men under de snart 60 år som passerat sedan andra världskrigets slut finns kortare perioder som bryter mot mönstret. Världens ledare tycks i vissa skeden ha varit inställda på samarbete. Fredssträvanden dominerade den internationella politiken.

En sådan period var 70-talets första år. Konfliktnivån hade redan dämpats under 60-talet som i sin tur inte var lika kylslaget som 50-talet. Men under 70-talet tycks världens ledare ha genomgått en metamorfos. Plötsligt verkade ideologier inte spela någon roll och nedärvda konflikter tycktes möjliga att bemästra och övervinna. Richard Nixon erbjöd både Kina och Sovjetunionen ekonomiskt och politiskt samarbete. 1972 skakade Nixon hand med de kinesiska ledarna i Peking. Det var ett historiskt ögonblick och kamerablixtarna korsade varandra. Åren därefter höll USA och Sovjetunionen inte mindre än fyra toppmöten, som bland annat ledde till begränsningar av vapensystem och SALT 1. Västtyskland med Willy Brandt i spetsen lanserade den så kallade Ostpolitik som innebar fördrag med Östtyskland och en rad andra öststater. 1975 avslutades Helsingforskonferensen om säkerhet och samarbete i Europa. 70-talet var en tid med avspänning.

Annons
Annons
Annons