Annons
Recension

Boken om Blanche och MarieÄven utplånande kärlek har ett egenvärde

Under strecket
Publicerad

Än en gång tillbaka i Per Olov Enquists universum. Åter i den värld där det personliga, det högst mänskliga, ständigt är så intimt förbundet med ett historiskt, världsligt skede att läsaren mycket snart tvingas överge alla gränsdragningar. Denna gång kanske mer än någonsin; Enquists nya roman Boken om Blanche och Marie rör sig nästan uteslutande kring motsatsparet vetenskap och känsla, men det är, inte oväntat, känslans styrka som testas och utforskas.
Som så många gånger tidigare handlar det om vågrörelser på modernitetens vatten, om avgörande brytningsskeden mellan gammalt och nytt. Berättelsen kretsar kring världens kanske mest kända vetenskapskvinna, Marie Curie, tvåfaldig Nobelpristagare bland annat radiumets upptäckare, och hennes väninna och assistent Blanche Wittman. Den senare känd som den världsberömde neurologen Jean Martin Charcots favoritpatient, under den besynnerliga epok då tongivande läkarvetenskap ansåg att
botemedlet mot kvinnlig ”hysteri” låg i stimulans av underlivet. Blanche Wittman ”uppträdde” offentligt som hysterika med sin läkare; hon blev också hans älskarinna. Intressant nog blev hon frisk så snart han dog.
Det är Blanche Wittman som skriver sin och Marie Curies respektive historier i tre så kallade ”frågeböcker” där inledningen till varje avsnitt är en fråga. Det mångåriga arbetet med det farliga radiumet har lett till att hon måste amputera båda benen och en arm; hon tillbringar sina sista dagar i en trälåda, skrivande med den enda hand hon har kvar.

Annons

Vad är det då för historier som återfinns i Blanche Wittmans frågeböcker? Det är berättelserna om de båda kvinnornas kärlekar, kärlekar som är oöverträffbara i intensitet men också i smärta. Marie Curie får senare delen av sitt liv helt ödelagt när hon efter makens död inleder ett förhållande med en gift man och en stor skandal uppstår, en skandal som till och med äventyrar hennes andra Nobelpris. Blanche Wittmans besynnerliga förhållande till
sin läkare, präglat av stark kärlek från båda hållen, men samtidigt en stark hämmare för Blanches egen utveckling.
Per Olov Enquist tycks i sin bok genom dessa smärtsamma och, skulle en inbiten cyniker hävda, ganska hopplösa och därtill förtryckande förhållanden, vilja visa att kärleken trots allt äger ett egenvärde som existerar oavsett vilka hopplösa omständigheter den visar sig i. Att den i sig är starkare och högre än de världsliga och föränderliga förhållanden den ger upphov till.
Det är ingen lätt uppgift, särskilt som Enquist så tydligt är på sina huvudpersoners sida, och hela boken andas medkänsla med dem för den omilda behandling kärleken utsätter dem för. Sällan har jag sett några av en manlig författare så kärleksfulla och ja, jämlika, kvinnoporträtt som dessa. Hur han bär sig åt för att inte få Blanche och Marie att framstå som offer för sin tid och för den förgörande kärleken trots att de så uppenbart är det, det blir jag inte klok på. Men deras värdighet är rakt igenom lika stark som den
är gripande.

Annons
Annons
Annons