Annons
X
Annons
X

Per Gudmundson: Även punkarna blev borgare till slut

Ledarbloggen

”Låten landade politiskt korrekt, innebörden var ju att ifrågasätta sexhandeln”. Det säger rikspolischef Dan Eliasson om sin text till Hedemorapunkarna Bad Boo Bands debutsingel ”Knulla i Bangkok” (Bad productions, 1980). Rader som ”vem fan vill ha en svensk tjej, en discofitta utan hjärna” och refrängen ”Jag tog flyget, flyget till Bangkok. Jag skulle knulla, knulla i Bangkok” har nått närmast klassikerstatus, inte minst för att Eliasson blivit rikspolischef. Det gläder honom. ”Det är så inihelvete roligt! Och överraskande. Punken stod ju för en friskhet, en vitalitet som bland annat innebar att trösklar sänktes”.

Så säger rikspolischefen enligt nya boken ”Punklyrik. Svenska punktexter 1977–1982” (Premium förlag). I den fortsätter Peter Kagerland det subkulturella dokumentationsarbete som tidigare resulterat i uppslagsverket ”Ny våg. Svensk punk/new wave/synth 1977–1982” (Premium, 2012). Nu söker Kagerland upp gamla punkare och får dem att berätta om hur texterna kom till.

Punken var på många sätt ett medelklassfenomen. Sociologerna Per Dannefjord och Magnus Eriksson har visat att en majoritet kom från medelklassen – faktiskt att fler hade bakgrund enbart i övre medelklass än i arbetarklass – och att det därefter dessutom har gått bättre för dem än för genomsnittet i samma årskull, både vad gäller yrken och utbildningsnivå. ”Vi har alltså en ungdomskultur där majoriteten kom från de etablerade klasserna och där det ingick i uttrycket att ta avstånd från allt etablerat”, skrev de lakoniskt i artikeln ”Punk, klass och karriär” (Arkiv 1/2013).

Annons
X

Detta öppnar för en del komiska poänger när punkarna i dag konfronteras med sina ungdomsalster. Långt ifrån alla, men många, har nu blivit vad de en gång svor att aldrig bli.

”Jag hatar Ullsten, jag hatar Fälldin, jag hatar Bohmans fula flin” hette det i stockholmska Bitch Boys ”Jag hatar” (Slick, 1979). Bandets gamla gitarrist David Halvars får frågan om vad som hände med idealen från förr. ”Jag vet inte riktigt. Man har blivit äldre och allt är inte lika svart och vitt som på 70-talet när jag skrev det”.

Den unga Halmstadsgruppen Sabotage 81 skrev sin publikfavorit ”Snutslakt” (Pang, 1982) i ren vrede efter en kväll på stan då en polispatrull beslagtagit ett par kassar öl på ett möjligen onödigt hotfullt sätt. Med tiden började dock bandets sångare Magnus Nilsson tröttna på att ”liksom uppmana till att man ska slakta snutar”. Till återföreningen 2010 hade ilskan över den spillda folkölen lagt sig helt. ”Det kändes givetvis ännu mera hopplöst att stå och skrika 'snutslakt' som 45-årig småbarnspappa. Vi löste det genom att döpa om låten till 'Punktjafs'.”

Punken hade en politisk ensidighet, men Kagerland visar att enstaka spår hade fler dimensioner. Klippanbandet Kriminella Gitarrers ”Hitlers barn” (Kloaak, 1978) hade omkvädet ”Amin, Bresjnev, Pinochet, Hitlers barn, Hitlers barn, lika mycket svin som sin far”. Sångaren och gitarristen Stry Terrarie, egentligen Anders Sjöholm, förklarar: ”Det jag gör är att jag sätter likhetstecken mellan nazism och kommunism. Jag tycker inte att det är så stor skillnad”.

Sådant kan man få stryk för i vänsterkretsar än idag.

Bokens behållning är dock att möta punkarna som medelålders medborgare, och se dem försonas med allt de rasade mot. Till och med basisten i Umeås punkpionjärer TBC, Rune Hellgren, som skrev ”Lill-Babs (världens tråkigaste kvinna)” (Mjälthugg, 1978) har mjuknat: ”Ja, vad ska man tycka? Hon är väl okej.”

Fast kanske inte Eliasson. ”Han ser en röd tråd från 'Knulla i Bangkok' till dagens arbete”, skriver Kagerland och citerar rikspolischefen: ”Jag har alltid stått på de svagas sida. Politiskt jobbade jag på vänstersidan som ju står för solidaritet och jämlikhet. På Migrationsverket fick man hjälpa många utsatta människor att komma till Sverige. Detsamma med Försäkringskassan.”

Annons
Annons
X
Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X