Annons
X
Annons
X

Peter Gärdenfors: Även djuren drömmer om dagen som gått

Att en hund kan visa tecken på ånger och skam vet varje hundägare, även om det vetenskapligt är svårt att bevisa. I sin nya bok skriver Peter Wohlleben om djurens inre liv, och redovisar forskning som ­tyder på att råttor kan drömma, rävar kan luras och fiskar ha ont.

Bläckfisken visar tecken på en intelligens som överträffar den man finner hos många ryggradsdjur.
Bläckfisken visar tecken på en intelligens som överträffar den man finner hos många ryggradsdjur. Foto: IBL

Kan en häst skämmas? Kan en kråka luras? Kan en fisk ha ont? Kan en bläckfisk drömma? 1600-talsfilosofen René Descartes skulle ha svarat nej på alla frågorna eftersom han ansåg att ­djuren bara är automater och därmed att de inte har något inre liv. Han hade förmodligen liten erfarenhet av djur. I fabler och sagor blir ­svaren tvärtom – där har djuren högst mänskliga egenskaper. Överflödet av filmer med animerade djurfigurer gör att vi tenderar att tillskriva djuren ett rikare själsliv än vad de verkligen har. Denna tendens innebär en form av antropomorfism, det vill säga ett förmänskligande av djuren.

Vad är över huvud taget möjligt att veta om ­djurens inre liv? Inom forskningen finns två huvudtraditioner. Den ena är behaviorismen, som anser att vetenskapen inte kan säga något säkert om inre processer hos människor och djur. Den ska bara studera beteenden och sträva efter att finna ­samband mellan stimuli och responser. Den andra traditionen representeras av etologin, som grundades av djurforskarna och 1973 års Nobelpristagare Konrad Lorenz, Nikolaas Tinbergen och Karl von Frisch. En grundprincip för etologin är att det inte räcker med laboratorieförsök för att förstå ett djurs inre värld, utan man måste studera dem i deras naturliga miljöer.

För en bonde eller en djurskötare är Descartes idé om djuren som automater bara löjlig. Men hur ska man väga deras erfarenheter av djur och deras inlevelseförmåga mot vetenskapens krav på kontrollerade observationer? Frågor om hur man kan veta något om djurens inre liv dyker upp i Peter Wohllebens nya bok ”Das Seelenleben der Tiere” (Djurens själsliv; Ludwig Verlag). Han är skogvaktare och har stor erfarenhet av djur i skogen och av många egna husdjur. Samtidigt är han väl påläst om den vetenskapliga forskningen. Boken har dock inget lika tydligt budskap som hans förra, ”Trädens hemliga liv” (se Under strecket 9/10 2016).

Annons
X

Liksom Lorenz tillåter Wohlleben sig inlevelsefulla tolkningar av djurens inre världar. Samtidigt varnar han för antropomorfism. Wohlleben håller en nykter balans och han har ett sunt förnuft. Han visar respekt för vetenskapen, men när han anser att den har fel säger han emot.

En bonde, skogvaktare eller djurskötare vet förmodligen åtskilligt om djurens inre världar som inte forskarna kan eller vill uttala sig om. Ytterst innebär skillnaden ett ställningstagande till vad man menar med kunskap – en fråga som filosoferna brottats med åtminstone sedan Platons tid. Forskningen har exempelvis högre krav på kontrollerade tester än vad vardagskunskapen har.

En princip som kallas Morgans kanon har kommit att bli ett rättesnöre för forskningen. Principen kräver att när man ska förklara ett visst beteende hos ett djur får man inte tillskriva djuret mer avancerade kognitiva processer än vad som är rimligt. Principen har framför allt till syfte att undvika ­antropomorfism. Begreppet myntades på 1800-talet av den brittiske psykologen C Loyd Morgan, vars terrier hade lärt sig att öppna trädgårdsgrinden. Någon som bara ser hunden utföra konststycket kan tro att den räknat ut hur man gör och att den därmed uppvisar intelligens. Men Morgan hade själv observerat hur terriern genom ett antal misslyckade försök alltmer närmat sig tekniken att öppna grinden och han kunde därmed förstå att det lyckade resultatet inte förutsatte någon större tanke­förmåga hos hunden. Däremot kräver det ­naturligtvis inlärningsförmåga.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    En stor del av den nutida etologiska forskningen handlar om djurens förmåga att leva sig in i vad ­artfränder (men även människor) tänker och känner. En fråga om sådan inlevelseförmåga är ­huruvida djur kan luras. Det finns många beteenden i djur­världen som ser ut som bedrägerier, exempelvis en rapphöna som låtsas ha en skadad vinge för att locka bort räven från sina kycklingar. Men fågeln har knappast någon föreställning om vad räven tror eller inte tror – beteendet är snarast rent instinktivt. Här är Morgans kanon högst relevant.

    Wohlleben ägnar ett kapitel åt bedrägeri i djurvärlden. Han berättar om rävar som spelar döda och därmed lockar korpar till det som ser ut att vara ett färskt kadaver. När en korp är tillräckligt nära hoppar räven upp och hugger den. Wohlleben ser detta som medvetet bedrägeri från rävens sida. Men hur ska man veta att det inte bara är en instinkt, som hos rapphönan? Ett kriterium som brukar ­användas för att stödja att det handlar om medvetet bedrägeri är att beteendet är flexibelt och att djuret därmed kan anpassa sig till situationen. När det ­gäller räven tycks detta vara fallet.

    När Wohlleben utfodrar sina hästar med korn brukar några kråkor dyka upp för att picka till sig en del. En gång kom en kråka flygande med ett ekollon, som i sig innehöll mer föda än den skulle kunna få från sädeskornen. Kråkan försökte gömma ekollonet genom att hacka ett hål i marken och stoppa ner det där. Men eftersom det stod en människa och tittade på tycktes kråkan inte lita på att ollonet var tillräckligt säkert, så den hackade ett nytt hål och flyttade det dit. Detta upprepades ett par gånger till, tills kråkan tydligen bedömde att människan inte borde kunna hitta ekollonet. Först därefter gav den sig iväg för att picka korn. Wohlleben insåg att han hade bevittnat två avancerade kognitiva förmågor. För det första bedrägeri. Kråkan försökte vilseleda människan om var ekollonet fanns. För det andra planerade kråkan uppenbarligen för framtida behov. Den hade kunnat äta upp det näringsrikare ollonet med en gång och strunta i de magrare kornen, men den inser tydligen att den kan spara ekollonet till senare och därmed får den i sig mer föda totalt. Wohl­lebens slutsatser stämmer bra överens med resultaten från en serie experiment med korpar som gjorts av Thomas Bugnyar vid universitetet i Wien.

    ”Das Seelenleben der Tiere” innehåller också ett kapitel om skam och ånger hos djur. Wohlleben presenterar ett övertygande exempel från sin vardag om en häst som av allt att döma skäms när den har trängt sig före vid utfodringen. Han skriver ­också om hundars skamsna blickar som många hundägare finner rörande. Japanska forskare har visat att hundars blickar höjer nivån av oxytocin – ett hormon för välbefinnande – hos människor. Wohlleben påpekar att den speciella hundblicken har selekterats fram under de årtusenden som hundar och människor har levt tillsammans – den finns inte hos hundens anfader vargen. De hundar som haft en tendens till ångerfulla blickar har förmodligen betraktats som mer sympatiska av sina hussar och mattar och därmed valts för avel. På detta sätt är människan själv orsak till hundarnas blick. Det är inte säkert att en hund med ångerfulla ögon verkligen känner på ett annat sätt än en hund utan en sådan blick. Detta är ett exempel på faran med att lita på sin inlevelse i studiet av djur.

    Förutom att analysera djurens beteenden har forskningen andra metoder att få kunskap om ­djurens inre liv. Ett sätt är att jämföra fysiologiska mekanismer hos människor och djur. Exempelvis känner man till att vi människor gör snabba rörelser med ögonen när vi drömmer. Sådana ögonrörelser förekommer också hos däggdjur och fåglar, vilket tas som belägg för att de också drömmer. Med nya metoder att mäta hjärnaktiviteter kan man komma ännu längre. Kenway Louie och Matthew Wilson vid Massachusetts Institute of Technology studerade hur hippocampus i en råttas hjärna registrerade rörelsesekvenser när råttan lärde sig att hitta i en labyrint. När man sedan fortsatte följa aktiviteten i hjärnan under råttans sömn kunde man se att den drömde om labyrinten genom att nevecellerna i hippocampus då gick igenom samma sekvenser. Man kunde till och med se var i labyrinten den befann sig i drömmen.

    En omstridd fråga är om fiskar kan känna smärta. Många sportfiskare och fiskodlare vill inte acceptera detta, medan många djurrättsaktivister argumenterar för att så är fallet. Hur kan frågan avgöras? Victoria Braithwaite vid Penn State University har utfört en mängd experiment med fiskar som belyser problemet. En av hennes tidiga upptäckter var att fiskar har smärtreceptorer, framför allt i området kring munnen. Men räcker detta för att visa att fiskar verkligen upplever smärta? Det går förstås inte att komma åt deras upplevelser direkt, men man kan jämföra fiskarnas beteenden i olika situationer. Braithwaite har visat att om man injicerar en liten mängd syra eller bigift i fiskarnas mun får det flera följder för deras beteende: de är inte intresserade av föda längre, de gnider munnen mot botten, deras gälrörelser ökar markant, de gungar fram och tillbaka när de vilar sig mot botten och de får svårare att hitta. Alla tecken i hennes omfattande experimentserie tyder på att fiskar kan ha ont.

    Denna typ av forskning är viktig eftersom den påverkar vilka etiska principer vi ska följa i förhållande till djuren. Den svenska lagstiftningen är omfattande och strängare än i många andra länder. Värphönor och slaktkycklingar ska ha en viss yta att röra sig på, hästar får inte leva ensamma, slakt ska ske enligt vissa metoder och så vidare. Forskningen kring fiskars smärta kommer sannolikt att leda till ett ändrat regelverk för fiske och fiskodling. För ­experiment som innebär potentiellt lidande för djur måste man nästan alltid söka om tillstånd och reglerna är ibland hårdare än för experiment med människor. Länge behövde man inte söka tillstånd för ryggradslösa djur, men sedan 2013 omfattas även bläckfiskar av kraven på etisk prövning. ­Eftersom forskningen visat att bläckfiskar inom flera områden visar tecken på intelligens som överträffar den man finner hos många ryggradsdjur, vore det värdefullt att ta reda på mera om deras inre liv.

    Annons
    Annons
    X

    Bläckfisken visar tecken på en intelligens som överträffar den man finner hos många ryggradsdjur.

    Foto: IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X