Recension

LjusetÄven den tveksamme fängslas av Ljuset

Under strecket
Publicerad
Annons

En enstaka skådespelare smiter någon gång ut. Annars är vi instängda tillsammans, i en jurta, i en skröna. Publiken sitter runt spelplatsen i Västanå teaters Ljuset, som berättas med sång, musik, dans och obönhörlighet.
Inte är det väl självklart att göra teater av Torgny Lindgrens roman. Ändå gästspelade den brittiska teatergruppen Complicite med sin version, Light, för ett par år sedan. Skådespelarna gav allt på scenen för att förmedla något slags nordsvenskt, burleskt bygdespel. En naken man spelade gris och det förekom en levande kanin på scenen. Jag tyckte det var förfärligt.

Västanå teater introducerar också en kanin; det är väl hon som sprider den stora sjukdomen till byn Kadis, via en loppa i pälsen. Folk dör som flugor, inte ens tio blir kvar. Tyst blir det, och tomt. Det är väl just tystnaden som är svår att få med på scenen, när det finns så mycket att säga.
Jag gör länge motstånd mot berättelsen; vad rör detta egentligen mig? Och måste här vara så kvavt, så lufttomt? Nog måste det bli bättre att senare spela Ljuset i Berättarladan i Sunne, med dess oändliga rymd.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons