En gest, en pose, ett klädesplagg eller ett objekt – allt kan förändra en kropps identitet.
I Welds nedsläckta källare utmanas publikens sinnen och tolkningsförmåga.
Ridkonstens begreppsvärld och redskap möter dansen och den koreograferade rörelsen.
Koreograferna möts på distans med stand-in och underfundig humor.
Ofelia Jarl Ortegas nya verk ”Hegemony” är ett intensivt spel för tre dansare.
Den isländska konstnären Shoplifter inviger nyrenoverade Kulturhuset.
Dans live uppskattat av den strikt begränsade publiken.
Konst på golvet och poesi på väggarna – på Färgfabriken håller verken social distans.
Ett solo av och med Kajsa Sandström är först ut när Weld väljer att livestreama en premiär.
”Tyst vår” heter konstutställningen som i coronatider visas i ett skogsparti.
Avklätt och stramt – och med ljuset som bokstavlig del av koreografin.
Kroppen och dess känslighet inför den egna tillvaron har länge varit ett centralt tema i Maria Miesenbergers konst.
Helena Franzén ställer ut 30 år av sitt liv som koreograf och dansare på Dansmuseet.
För dansaren Tyra Wigg är musiken lika viktig som rörelsen.
Rachel Tess skapar ett flexibelt allkonstverk som rymmer sång, dans och publikens medverkan.
Stockholms fria dansscen har fått nya arenor i Farsta, där Telestaden växer fram.
Det finns konstnärskap som trots sitt lågmälda yttre ändå vibrerar av handlingar.
Den amerikanska koreografen Deborah Hays pionjärinsats för dansen speglas i Cullbergs senaste program: ett solo som Hay själv dansade 1989 och det komplexa ”The match” som är både en kvartett och fyra solon i ett verk.
Konstbiennalen i Göteborg rör sig nyfiket mellan Fogelstadgruppen, insamlandet av mineraler och fram till den koloniala historien kring Franska tomten mitt i stan.
Fem timmar om våld, makt, beroende och en kärlek som hela tiden spårar ur.
Tori Wrånes hyllar det ohämmade och oförutsägbara när hon agerar troll i sina videoverk.
”Springtime” på Moderna dansteatern vill fånga ett ystert och livsbejakande tillstånd som egentligen är lika flyktigt som livet självt.
Från antikens Grekland till uppståndelsen kring en skulptur i Övertorneå via en uttalad fäbless för fontäner – ”Monument” är tredje delen i Gunilla Heilborns minnestrilogi.
En dansföreställning som ger inblick i ett stillsamt undersökande av en arbetsprocess med rörelsen i centrum.
Slavhandelns rutter från Europa via Västafrika till Brasilien över haven som förenar och skiljer åt är en av trådarna i Mats Hjelms konst.
Den dubbelaktuella norska koreografen Mette Edvardsen visar hur det med hjälp av text är möjligt att visualisera hela berättelser och rum.
Från Ájtte, fjäll- och samemuseum i Jokkmokk till Bodens fästning gör den återuppståndna Luleåbiennalen nedslag i en hel region längst i norr.
Dans som studsar fram i en squash-hall, installationer som är balansakter eller rum för trance – MDT:s årliga scenfestival av repriser och nytt bjuder in till reflektion.
Graviditet, deg och bullbak är inslag i Nadja Hjortons solo om moderskap och kvinnoroller.
Peter Hagdahls och Per Svenssons parallella utställningar på Färgfabriken delar en förkärlek för naturvetenskapens attribut och symboler.
Begär, makt och sexualitet i en närgången undersökning – i solot ”21 pornographies” fortsätter Mette Ingvartsen att utveckla sitt tema som nu är en serie om fyra verk.
Weld Company har lockat Yvonne Rainer, en av den postmoderna dansens förgrundsgestalter, till Stockholm för att göra ett nytt verk.
Åsa Jungnelius klär sina glasformer i stål, fjädrar eller läder och ger dem titlar som ”Dibarn” och ”Storstake”.
Pris till Stockholmsbaserade koreografen Ofelia Jarl Ortega och intressanta sätt att gestalta livshistorier.
Även visualiseringar av aktiviteter på sociala medier är en sorts folkmassor, menar Anna Ådahl, som i sin konst och forskning intresserar sig för relationen individ och massa.
Kanske återföder hon naturen.
Med ”Lyssna” fortsätter Ambra Succi att berätta om sin samtid.
Trånande, utforskande och förföriska blickar samt kroppar i utdragen extas är bara en del av ingredienserna i Ofelia Jarl Ortegas nya verk för två dansare och en musiker.
Konstnärlig tradition är inte något varken Richard G Carlsson eller Daniel Robert Hunziker vill bryta med.
Såväl rörelsen som den egna rösten och framför allt rytmen är central i de två solon Alma Söderberg presenterar på turné med Riksteatern.
En tydligt queer ton förbinder två fint sammanhållna utställningar på Norrtälje Konsthall.
Miriam Bäckströms storskaliga installation med hängande vävda bilder tänjer på gränserna för fotografi och textil.
Under rubriken ”Intensive” samlar Weld Company fyra koreografier till en helg med presentationer, bokrelease, samtal och workshops.
Iklädd heltäckande ringbrynja, rejäl hjälm och speciella handskar dansar Stina Nyberg med en teslaspole.
Seendet och hur det kan manipuleras för att skapa både yttre och inre bilder är något som konstduon Lundahl & Seitl ständigt återkommer till.
Sverigebaserade internationella konststjärnan Carsten Höller är bland annat känd för rutschkanor, svampskulpturer och robotdrivna sängar.
Här visas en konstnärlig drivkraft att blottlägga större strukturella problem utan att förfalla till plakatkonst.
Helena Franzéns senaste dansverk ”What’s left behind” är som ett väl avvägt koncentrat av hennes koreografi, rentav en miniretrospektiv, skriver Thomas Olsson.
Poesi, koreografi och föremål är ledord för Pontus Pettersson pågående projekt ”Poetiska procedurer”.
Många konstnärer vill aktivera skilda föremål genom att sätta ihop dem till något nytt.
