Logga in för en bättre upplevelse.
När världens bästa kompgitarrist Malcolm Young drabbades av demens och tvingades kliva av bandet han varit inofficiell ledare för sedan starten 1973, ja då var inte ett hårdrocksöga torrt jorden runt.
Den amerikanska powertrion Satan’s Satyrs gjorde väsen av sig i underjorden när de släppte en lyckad lo-fi-blandning av punk, doom och proto-metal i form av debutalbumet ”Wild beyond belief!”
För tre år sedan diagnosticerades polska Behemoths huvudman Nergal med leukemi.
När Backyard Babies-gitarristen Dregen släpper soloalbum för första gången – och därmed också kliver fram som sångare och frontman – är det med influenserna tydligt tatuerade.
Det var oundvikligt att Watain förr eller senare skulle komma med ett album som “The wild hunt”.
METALLEGENDER Ozzy Osbourne står för bästa insatsen på Black Sabbaths nya, inte helt klockrena album.
Sex år efter oinspirerade ”Era vulgaris” är Josh Homme tillbaka på rätt köl igen, om än med en ny destination i kikaren.
”Infestissumam” har spelats in två gånger.
Kim Fransson, Jan Martens, Mattias Bärjed och Ludwig Dahlberg – de senare från Soundtrack Of Our Lives samt The International Noise Conspiracy – är alla kompetenta musiker.
Dan ”Chewy” Mongrain har föreberett sig i hela sitt liv på att spela gitarr i Voivod.
Halvvägs in på album nummer 15 håller sig Aerosmith fortfarande på rätt köl.
”Eat your heart out” är en klassiskt flirtig Kiss-slängkyss med omedelbar refräng.
Nog för att brittiska Muse aldrig döljt sin förkärlek för Queen – men att göra en sådan uppenbar stöld av ”I want to break free” som trion gör i och med ”Madness” är, jo precis, galenskap.
Billy Gibbons är kärlekskrank.
Efter att ha brutit ny mark med starka psykedeliska och postpunkiga influenser på Black meddle-skivorna Assassins och Addicts, står Blake Judd och hans Nachtmystium och trampar vatten med soundet de skapat.
Som femma i ordningen efter thrash metals stora fyra Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax är Testament den ettrige lillbrorsan som aldrig kommer att låta dem slappna av.
När västvärldens hårdrocksscen sedan länge kommersialiserats, expanderats och nästan helt och hållet avdramatiserats som potentiellt samhällshot, så vänds blicken mot den del av världen där metal fortfarande i allra högsta grad är en motkulturell rörelse.
Tre spår sticker ut på Sexual harassment, norska Turbonegros första album med nya sångaren Tony ”Duke of nothing” Sylvester och trummisen Tommy Manboy.
BLODIGT Den insatte lär flina igenkännande åt Morbid Angel-referenser och Blind Guardian-tröjor, skriver SvD:s hårdrocksrecensent Linnéa Olsson som har läst ”Smittad”, en vampyrroman som inte bryter ny mark.
Candlemass, och en hel rad med efterföljare, skulle aldrig kunna ha stavat till ”doom metal” utan ett visst Black Sabbath.
Ian Astbury uppmanar till kamp mot etablissemanget och vapnet vi har till hands är ljuset, och djuret, inom oss (plus några indianfjädrar i håret).
Alter Bridge-sångaren Myles Kennedy var tveklöst bland de sämsta bidragsgivarna till Slashs debutalbum som soloartist, och givetvis är det honom som gitarristen valt att fronta sitt nya band och hela den färska skivan.
Som nyligen invald i Rock and Roll Hall of Fame är Slashs förflutna mer närvarande än någonsin.
På sitt åttonde album ska Marilyn Manson ha kryddat inspelningen med för människan ohörbara ljud – sådana som bara hundar kan höra och som får folk att må illa.
Joey Tempest ondgör sig över den svenska jantelagen i Not supposed to sing the blues, om hur elaka tungor hävdar att han är född på fel ställe för att kunna ägna sig åt att sjunga blå toner.
Jack Whites första soloalbum knyts samman av en mördande blå tråd; här är 36-åringens skilsmässoskiva, stöpt i efterdyningarna av uppbrottet från Karen Elson.
Killing Joke kan vara världens viktigaste band.
Ju fler skivor stilbildarna Meshuggah släpper, desto tydligare blir det hur endimensionellt bandets till synes så multidimensionella musikaliska universum egentligen är.
Ödet såg inte med blida ögon på Kevin Heybourne och hans Angel Witch.
Det finns både driviga basgångar, ettriga trummor och gnistrande gitarrer på svenska Molotov Jives tredje album – typisk, men ändå lättillgängligt poppig post-punk.
Beatles och Elvis Costello snarare än Kiss och MC5 – Nicke Andersson fortsätter målmedvetet att trampa upp igensnöade popstigar där slicka melodier står i högre kurs än skrammel.
Det känns som om Joakim Thåströms huggtänder blänker i mörkret.
Det finns scenshower och så finns det Rammsteins scenshower.
Världen håller som bekant på att gå åt skogen.
De urvattnade låtstölderna står som spön i backen: Ralf Gyllenhammar och kompani gör illa dolda versioner på riff från både Black Sabbath och Megadeth.
Stäng av hjärnan och känn.
Ett set på endast två timmar.
Bara titeln räcker långt – efter 71 år i livet vet amerikanen Chip Taylor att de bästa människorna inte sällan är de som är stötta i kanten.
Under de senaste fem åren har vi upplevt retrostänk av partythrash, crossover och speedig heavy metal, men ordentlig, hård thrash metal har det varit ont om.
Mastodon är stonerpunkarna från Amerikas söder som gick från att vara undergroundhjältar till att bli alternativhipsternas älsklingar.
ÅRETS SKIVOR.
Det är egentligen ganska oklart varför brittiska rocklegenderna Deep Purple på denna turné valt att uppträda med en 38-manna orkester.
Senaste albumet Heritage har tydligen orsakat ramaskri bland Opeth-fansen.
Är det så här det ska vara nu?
Trots att Little black submarines doftar så mycket Led Zeppelin att man är på gränsen att hålla för näsan, så är det El caminos bästa spår av den enkla anledningen att Black Keys Tarantino-rock där tar sig själv på allvar.
“Det är framtidsmetal”, menar Korns sångare Jonathan Davis apropå att numetalpionjärerna gjort ett album som till största del bygger på dubstep.
Nils Lofgren har aldrig nått samma låtskrivarhöjder som samarbetspartnerna Neil Young och Bruce Springsteen, men han har både charm och integritet.
Inte undra på att Leif Edling och hans mannar anlitade gitarristen Bruce Franklin för ett solo i slutet på A place of crows – avslutningsbiten doftar ju Trouble redan innan doomhjälten sätter sin prägel.
Det är inomhus som In Flames hör hemma.
Till skillnad från många andra barn till kända musiker så försöker inte Justin Townes Earle distansera sig från sitt ursprung.
