Av Björn Runge Flickan frå

spretig lista Årets omröstning om de fem bästa svenska och utländska filmerna har inte varit lätt. Resultatet spretar. Har det varit för många halvbra filmer eller för få riktigt bra filmer i år? Här är kritikernas val.

Under strecket
Publicerad
Annons

Antiglobaliseringsrörelsen som huvudpersonerna kan räknas in i är just global, men den tyska arvsynden ekar i bakgrunden i det nyproggiga Berlin. En allvarsam film som bollar med de stora frågorna; kärlek, lojalitet och strävan efter att göra det bästa av sitt liv, utan att sko sig på någon annan.
Fördomar skymmer sikten för dramats alla aktörer, misstänksamheten och missförstånden betingar varandra i en mardrömslikt ond spiral. Alla är rasister, men ingenting är enkelt. Skurken kan i vissa situationer agera hjälte och hjälten skurk i kulturkrockarnas Los Angeles.
Denna mycket franska och mycket ordrika berättelse om integritetens uppluckring och framgångens förförelse ingår i en ärorik tradition med trådar tillbaka till Proust och Balzac. En sällsynt välskriven och på alla sätt skickligt iscensatt studie i kryperiets, översitteriets och hyckleriets raffinerade psykologi. Jaouis blick är på samma gång skarp och mild.
Historien har berättats på film förr, historien om liv balanserande på Förintelsens
avgrund och den mirakulösa överlevnaden ur den. Men när Lena Einhorn berättar om sin mor Ninas tid i Warszawas getto, som en av några dussin överlevande av 400 000, är den ändå så att säga berättad för första gången. Den blir något som skedde för länge sedan men är samtidigt här och nu.
När en distingerad äldre man (Gösta Ekman) förbarmar sig över Asta (Sven Lindberg) och bestämmer sig för att följa henne hem inleds ett drama som långsamt vänder på de ursprungliga rollerna. Vad som börjar som absurd komedi, slutar som mardröm. Kanske.
Det finns en släktskap mellan Stefan Jarl och Cordelia Edvardson: båda har genomskådat idyllen Sverige. Båda lever de i en verklighet som ser dramat och konflikten, men också inlevelsen och engagemanget som ofrånkomliga för ett värdigt liv.
Dolt hot skildrar en kedjereaktion av långsamma, nedbrytande processer. Huruvida någon inblandad faktiskt går ur det hela starkare är en öppen fråga. Dolt hot handlar ytterst om tomhet och ensamhet, en oförmåga att förstå sig själv och
det sammanhang man lever och verkar i. Haneke befäster här sin position som en av Europas allra mest spännande regissörer.
Skildringen av maskulin, medelålders medelmåttighet tangerar på sina ställen lyteskomiken. Att denna blandning av sötsur ironi och sagobetonad våtdröm inte skär sig oftare än den faktiskt gör, är en bedrift som främst får tillskrivas dialogen och skådespelarna Thomas Haden Church och Paul Giamatti, men främst Giamatti vars rollprestation är enastående.
Josef Fares väjer inte för död och lemlästning men han lyckas också skapa en alldeles egen bildpoesi om en pojkes resa från krigets Libanon till fredens Sverige i slutet av 80-talet. Han skapar bilder för känslor, något man sällan ser i svensk film, där emotioner nästan alltid uttrycks i ord. Bilder som blir kvar i minnet som den ensamma pojken i siluett på kullen under den prasslande björken. Josef Fares visar verkligen sin bredd som regissör.
I sin jakt på kärlek hamnar 17-åriga Vera i missbrukarkretsar. Kring det svarta hål som hon
lämnat efter sig i radhuset utspelar sig en vardag färgad av ångest och dämpad desperation. Björn Runge sopar mattan med det mesta på repertoaren i kraft av sitt envisa borrande mot mörkrets hjärta, och skådespelarinsatserna är också i en klass för sig.

Annons
Annons
Annons