Krönika

Jonas Fröberg:Automatlådorna är bekväma – men är de bra för själen?

Jonas Fröberg
Växelspak i en Volvo 240 GL.
Växelspak i en Volvo 240 GL. Foto: Tomas Oneborg
Under strecket
Publicerad
Annons

Rysningarna i ryggraden översköljer mig när minnesskärvan lyfts upp i ljuset efter 25 år: det var en ljus natt. Grusvägen böljade genom en högrest tallskog i Ångermanland. Jag gav full gas på trean, kramade växelspaksknoppen som ett gosedjur och kände motorn yla i kroppen innan jag drog ner spaken till fyran. Åh, frihetskänslan. Högerhanden fortsatte att krama knoppen och jag behärskade situationen. Drog ner spaken till tvåan inför en högerkurva. Gasade mig ur och tryckte in trean med en trögt skön rörelse. Sedan fyran. Snabbt. Rysningen av välbehag öppnade hudens porer. Jag var 20 år och vevandet med växelspaken en förlängning av själen – då i en orange Audi 80 GL från 1973, inköpt för 700 kronor.

Jag begrundar detta när den manuella växellådan nu dör ut, som hässjorna på 1960-talets slåtterängar. När jag körde min orange Audi år 1992 hade en av tio nya bilar automatlåda. Hittills i år är 62,4 procent av nybilarna automatväxlade och snart är åtta av tio nybilar automater. Redan i dag säljer Mercedes säljer hela 93 procent av sina nya bilar med automatlåda.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons