Äkthetskultens tysta maktmissbruk

Med Rousseau inleds en tankelinje där det autentiska blir ett subjektivt sätt att definiera sanning.
Med Rousseau inleds en tankelinje där det autentiska blir ett subjektivt sätt att definiera sanning. Foto: Staffan Löwstedt (illustration)

Dagens vurm för autenticitet ger författaren en bekvämt ansvarsbefriad position. Den subjektiva upplevelsen kan inte ifrågasättas, men skribenten kan ändå påstå sig leverera sanning, skriver Maxim Grigoriev.

Under strecket
Publicerad
Annons

Vad händer när den som skriver blir viktigare än det som skrivs? I sin bok om Rousseau, ”La transparence et l'obstacle”, konstaterade den schweiziske litteraturkritikern Jean Starobinski att ögonblicket då uppmärksamheten riktas från uttalandet mot den som talar blir den objektiva, historiska sanningen till en fråga om autenticitet. I och med Rousseau inleds en tankelinje där det autentiska blir ett nytt, subjektivt sätt att definiera sanning och litterär mening: sant är det som känns sant. Fiktionens mål blir att återge berättarens egna upplevelser så verklighetstroget och slående som möjligt.

I dag är frågan om autenticitet aktuell som aldrig förr. I allt från journalistiska intervjuer som berättar ”om människan bakom” till dokusåpornas och talangjakternas begär efter riktiga tårar, turistens jakt på det genuina folklivet till tonårskulturens slagord om att vara sann mot sig själv rör man sig med föreställningen om att det som är autentiskt också är sant. Trots all postmodern kritik av ”närvaro”, ”subjekt” och ”helhet” lever föreställningen om att sådant som ”naturligt”, ”oförställt” och ”äkta” är någonting positivt. Det är en närmast osynlig ideologi som genomsyrar allt från kulturdebatt till hur vi ser på vår nästa.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons